Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1939 - Lakis-breven. Juda rikes sista strid. Nya fynd, av H. S. Nyberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAKIS-BREVEN
detta!’ Se, överstarnas ord äro icke goda, ty de göra
dina händer slappa och komma landets händer att
sjunka, under det de fräcka driva våldsgärningar.
Min herre, du skriver väl till dem: ’Varför gören
I så?’ ?» ...
Här kommer en allmän defaitistisk stämning
inom hären till uttryck. Brevskrivaren vill
emellertid ännu hålla modet uppe hos sig själv
och överkommendanten, som tycks vara gripen
av fullständig apati.
Men det drar allt mer och mer ihop sig till
en katastrof. I följande brev se vi Lakis
kringskuret på alla håll; dess eget fall kan nu ej
vara långt borta.
»Måtte Jahve just nu låta min herre höra goda
tidender!
Och nu: alldeles så som min herre har skickat
bud, så har din tjänare gjort. Jag har skrivit
beträffande den fattiga befolkningen (?) alldeles så som
min herre skickat bud till mig.
Eftersom min herre har skickat bud för att få
besked om Bet Ha-rapTd, så finns ingen människa där,
ty Sema’jahu har tagit med sig Semakjahu och fört
honom upp till staden (= Jerusalem); din tjänare, o
min herre, skall skicka bud dit. Var skulle han vara,
om icke i dess omgivning? Efterforska (detta)!
Och må min herre veta, att vi vänta på signalen
från Lakis alldeles i enlighet med de tecken, som
min herre har givit. Ty (signalen från) Aseka se
vi icke.»
Första delen av brevet synes syfta på en
social reform, som konung Sidkia
genomförde inför den annalkande katastrofen: han
slöt »ett förbund med allt folket i Jerusalem
därom, att de bland sig skulle utropa frihet,
så att var och en skulle släppa sin träl och
trälinna fria, om det var en hebreisk man eller
kvinna, på det att icke den ene juden skulle
hava den andre till träl» (Jer. 34: 8—9). Det
gällde att spänna alla krafter inför det som
komma skulle. Även ute vid fronterna har
man måst tänka därpå.
Men det militära läget är ohållbart.
Fästningen Bet Ha-rapid, om vilken vi eljest intet
känna, har just blivit utrymd av sina
försvarare; kommendanten och hans närmaste man
må Ja’ös söka i Jerusalem. Men vad värre är,
nu måste också någonting ha inträffat i Aseka,
Lakis’ starka systerfästning. Brevskrivaren
ligger tydligtvis på post ute i fältet och har order
att noga ge akt på signalerna från fästningarna.
Vi få här alldeles opåräknat en inblick i den
judiska arméns signalsystem. Uppenbarligen
har man här utväxlat signaler mellan
fästningarna genom upptändande av eldar. Ett
sådant system känna vi från långt senare tid
och i annat sammanhang genom judiska
skrifter: den judiska nyårsdagen signalerades från
Oljeberget i Jerusalem med facklor, och därpå
fortplantades dessa eldsignaler från den ena
stationen till den andra, till dess underrättelsen
nådde judarna i Babylonien. Seden förutsätter,
att stationer för ljussignaler voro utlagda efter
hela karavanvägen. — Från Aseka kunna inga
ljussignaler mera skönjas; alltså har fästningen
fallit. Med så mycket större iver spejar nu
posten efter ljussignalen från Lakis.
Antagligen får han redan om några dagar speja
förgäves. Med all sannolikhet har Lakis’ fall
avgjort krigets utgång. Jerusalem, hur starkt det
än var genom både natur och befästningar, var
dömt till undergång, sedan alla utanverk fallit.
Det är en nedslående bild dessa brev ge oss
av Juda rikes sista dagar. Allmän modlöshet
förlamar försvarskraften. Disciplinen är dålig,
feghet och oduglighet härska bland trupperna.
Underbefälhavarna skygga för ansvar, svänga
sig och skylla ifrån sig. Ej underligt då, att
allt går sönder i den dagliga tjänsten.
Om religionen ge dessa soldatrapporter föga
besked. Man lägger märke till att de med Jahu,
d. v. s. Jahve, sammansatta egennamnen nu
alldeles dominera; det är följden av konung
Josias reform på 620-talet, som förde
Jahve-religionen till fullständig seger med
undertryckande av alla kulter utanför Jerusalem.
Vi se med andra ord frukten av
Deuterono-mion-kretsarnas ansträngningar. Men viktigast
är, att vi från annat håll än profetkretsarna
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
