Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1939 - Sulfonamiderna. Ett betydelsefullt kemoterapeutiskt framsteg, av G. Liljestrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SU LFON AMIDER
De undersökningar, som här åsyftas, ha
startats av professor G. Domagk (f. 1895) vid
Igefas forskningslaboratorium i
Wuppertal-Elberfeld. Denne prövade systematiskt ett stort
antal olika organiska föreningar, som för detta
ändamål framställdes av två av Igefas kemister,
Mietzsch och Klarer, speciellt mot den
varfram-kallande streptokocken. Bland substanser, som
sålunda undersöktes, voro även olika
diazoför-eningar, enär denna grupp tidigare befunnits
äga en viss bakteriedödande verkan i
provrörsförsök och även i någon mån kommit till
användning för desinfektion av urinvägarna.
Någon gynnsam effekt erhölls emellertid ej med
dessa preparat. Bland de med negativt resultat
prövade föreningarna var även
2-4-diaminoazo-bensol eller krysoidin med formeln:
KHc
HgHC. CH
\
/\
HC CH
HC^ CH
V
=11
När Mietzsch och Klarer i föreningar av
denna typ införde en sulfongrupp i
paraställning, blev resultatet ett annat. De så erhållna
derivaten hade visserligen obetydlig
desinfek-tionsverkan i provrörsförsök, men i stället
visade de i experiment på möss gynnsam effekt.
Särskilt goda resultat vunnos med det s. k.
prontosilet, numera vanligen kallat prontosil
rubrum eller flavum, vilket utgöres av det
saltsura saltet av 4-sulfonamid,
2-4-diaminoazo-KH, SO^HH^
A.
HgH
V
I
CH
bensol. Detta är ett i kallt vatten föga (till
0,25 %), i varmt vatten lättare lösligt, rött,
kristalliniskt pulver, som vid farmakologisk
prövning befanns vara ganska indifferent på
varmblodiga djur. Det utövar emellertid en
kraftig verkan på streptokocksepsis hos möss.
Av streptokocker från ett dödligt förlöpande
fall av blodförgiftning hos människa
framställdes en kultur, av vilken en viss mängd
vid införande i bukhålan på möss
medförde döden på kort tid. Vid
prontosilför-söken gavs i regel tiodubbla dödsdosen av
bakteriekulturen, så att alla obehandlade djur
avledo inom 24 eller högst 48 timmar. Vid
behandling med prontosil erhölls redan vid
en dos, som blott utgjorde V500—V100 av den
största, som djuren kunde tåla (Ehrlichs dosis
tolerata maxima), i en del fall tydlig verkan.
Om dosen ökades till V 50—V10 av dosis tolerata
och denna behandling fortsattes 3—5 dagar,
inträdde hos flertalet djur läkning. Den
gynnsamma effekten kunde också följas i
utstryks-preparat från bukhålan. Medan dylika från de
obehandlade djuren företedde enorm halt av
streptokocker samt talrika skadade vita
blodkroppar, fann man hos de med prontosil
behandlade ej några kocker och blott enstaka
vita blodkroppar. Samtidigt härmed försvunno
också de patologiska vävnadsförändringarna
från olika inre organ.
Även vid kroniska streptokockinfektioner
hos kanin erhölls god effekt med prontosil,
detsamma gällde akuta och kroniska
infektioner med en annan varbakterie, stafylokocken,
medan så ej var förhållandet hos
experimentellt framkallad pneumokockinfektion.
Prontosilets svårlöslighet gjorde det önskvärt
att genom smärre ändringar i
sammansättningen söka få fram en substans, som med
samma verkan kunde begagnas till insprutning
direkt i blodbanorna. En sådan kropp erhölls
1936 av Domagk; den utgöres av
dinatriumsal-tet av 4-sulfonamid-bensol-azo-l-oxi-7-acetyl-
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
