Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1939 - Senmedeltidens dödsdans. Apokalyptiska stämningar under 1300- och 1400-talen, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSDANS
balistisk bokstavsmystik, som opei-erade med
siffran 14 som grundläggande tal. Till de andra
profetiorna sällade sig dessutom en ny, vilken
utlovade en fridskejsare, som skulle regera över
ett tusenårigt rike med sälla och gudfruktiga
människor. Men mot denna lyckosamma
profetia ställde sig åter den urgamla
Antikristvisio-nen, som riktades med nya detaljer genom de
många asketisk-mystiska och apokalyptiska
läror, vilka just under denna tid strömmade in
över Europa från Orienten. Stämningen bland
folken uppjagades ännu mera genom en svår
pestepidemi, som svepte över Europa och bl. a.
krävde tusentals offer bland de fromma
Rompilgrimerna, som strömmat samman för att vid
apostlagravarna söka hugnad och tröst för
sina oroliga själar. Att just bland dessa en
pest bröt ut tolkades som ett bevis på att
Gud nu verkligen tröttnat på att förlåta
människorna deras skulder och i stället ämnade
låta dem få känna tyngden av sin vrede.
Återigen började nu vakna en nervös
längtan efter att på något sätt få ge uttryck åt den
förtvivlan, som torterade människorna, och i sin
hjälplöshet tog man åter sin tillflykt till de förr
i svarta dödens dagar vanliga processionerna
och botgörartågen. I tusen- och tiotusental slöto
sig män och kvinnor samman i långa tåg,
klädde sig i sida, vita kläder, vilka höljde hela
gestalten och blott hade hål för ögonen, och
vandrade från stad till stad under
avsjungande av botpsalmer och hymner, manande till
andakt och till frigörelse från alla världsliga
bekymmer inför den snart stundande domen
och världsförödelsen. De kallades i Italien
»dealbati» eller »bianchi», ett namn, som följde
dem även över Alperna. Bland pilgrimerna,
vilka ju givetvis befunno sig i ett psykiskt
överhettat tillstånd, förekommo flera
uppenbarelser och visioner, vilka alla gingo ut på att
Gud nu ämnade tillintetgöra världen och att
man kunde avvända hans vrede blott genom
den hänsynslösaste askes och den mest brin-
nande andakt. Predikanterna, som sågo dessa
underliga vita skaror draga genom länderna,
tillämpade på dem orden i Johannesevangeliet
4 : 35: Lyften upp edra ögon och sen på fälten,
huru de hava vitnat till skörd. Det var som
om man hade sett en här av döda draga fram
i sina svepningar, manande till eftertanke och
bättring. Vilket enormt intryck dessa
företeelser måste ha gjort på den av dödstankar fyllda
tiden är icke svårt att fatta.
På grundval av en liknande psykos
utvecklade sig under ungefär samma tid den
egendomligaste och mest fantastiska av de
medeltida kätterska sekterna, de s. k. Adamiterna.
Vi äga ej alldeles säker kännedom om hela
deras lära, men en del samtida berättelser låta
oss ana något av deras egendomliga och
groteska dogmatik. Omkring år 1328 omtalas,
att i närheten av Köln avslöjats en sekt, vars
medlemmar under avvaktan på världens snart
stundande undergång fått en uppenbarelse om
att man kunde frälsas blott genom att återgå
till det före syndafallet varande tillståndet och
leva i allt som Adam i paradiset. Därför
förkastade de äktenskapet, sakramenten,
prästadömet och hela kyrkan, som de förklarade vara
av djävulen. Deras ledare kallade sig Kristus
och hade en kvinna i sitt följe, som han givit
namnet Maria. Sektens kult var ett kaos av
groteska utsvävningar, tydligen under religiöst
extatiska former. Under husitkrigen finna vi,
att denna sekt spritt sig till Böhmen och där
vunnit talrika anhängare, vilka förkastade
bruket av kläder som syndigt, ivrade mot den
enskilda egendomen under hänvisning till
apostlarnas exempel och förklarade, att allt skulle
vara gemensamt mellan de troende. Själva
förklarade de sig icke ha behov av någon
skriven lag, då de alla voro Guds barn och hade
hans lag inristad i sina hjärtan. Kristus kallade
de sin broder, men om hans försoningsverk ville
de ej höra talas, då försoning vore överflödig
bland de heliga. Sektens medlemmar blevo
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
