Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1939 - Senmedeltidens dödsdans. Apokalyptiska stämningar under 1300- och 1400-talen, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDSDANS
ledare. Fåfängt värja sig människorna med
böner och förtvivlade rop: Döden ger ingen
pardon, lika litet åt påven och kardinalen som
åt borgaren, barnet eller tiggaren. Det
ohyggliga intrycket förstärkes ytterligare av
motsättningen mellan dödens förfärande gestalt,
utstyrd med förgängelsens alla attribut, blek,
hålögd och knotig, och världsmänniskornas
vardagligt förnöjda utseende. Mest
betecknande för tidsstämningen är emellertid, som
redan nämnts, att den gudomliga nåden är
liksom förgäten. Ytterst gå väl digerdödens
minnen igen, då så många hundratusentals
människor måste gå över till evigheten utan bikt
och sakrament. Minnet härav levde kvar så
starkt, att det ännu efter halvtannat
århundrade ej förflyktigats.
I samband med denna stämning av skräck
och fasa för döden uppstår också en ny litterär
genre, som sväller ut och blir till en av den
senare medeltidens viktigaste, nämligen
ars-moriendi-litteraturen, böckerna om konsten att
dö en rätt död till själens salighet. En av de
mest spridda versionerna var ett av kapitlen,
det tjuguförsta, i mystikern Heinrich von Melks
skrift »Blichlein der ewigen Weisheit», ett
annat Johannes Gersons skrift »Ars moriendi»,
som trycktes i Sverige i svensk översättning av
Ericus Nicolai år 1514. Som bekant finnas också
i en rad kyrkmålningar motiv ur samma
litterära genre representerade. Bland
senmedeltidens helgon äro den heliga Barbara och
den helige Kristoffer särskilt ivrigt dyrkade
av det skälet, att båda skyddade mot en ond
och bråd död utan bikt och sakrament.
Betecknande är, att i den österrikiske ordensriddaren
Johann Siebenhirters praktfulla breviarium,
som finnes i Kungl. Biblioteket (skrivet och
illuminerat c:a 1470), finnas bägge dessa
helgon avmålade, och i bönerna till dem lägges
vikten på skydd mot oväntad död.
Sieben-hirter som soldat visste vem han borde hylla.
Ett annat exempel på hur dödsskräcken behär-
Döden hämtar påven och kejsaren. Träsnitt ur
»Danse macabre», tryckt i Paris 1486 av Guy Marchant.
skade tiden finner man i berättelsen om spelet
om de visa och fåvitska jungfrurna, som
uppfördes i Eisenach den 4 maj 1321 inför
lantgreve Fredrik av Thiiringen. Spelet visar huru
de fåvitska jungfrurna, som mitt i sin
lättfärdiga levnad överraskas av ropet: Si
brudgummen kommer! — och detta tolkades som en
dödskallelse av tiden — bli fördömda, trots sina
förtvivlade rop om nåd och förlåtelse.
Lantgreven, gripen av detta deras förfärliga öde,
förlorade fattningen och fick ett anfall av sådan
sinnesoro, att han icke återvann jämvikten.
Några dagar efter föreställningen dog han,
alltjämt behärskad av fasan för det öde, som de
fåvitska jungfrurna måst lida. Samma stränga
och bistra slut har det s. k. parabelspelet från
Rheinau, som tillhör slutet av 1300-talet:
förgäves bedja helgonen och slutligen till och med
den heliga jungfrun om nåd för de syndiga
människorna; Kristus talar med majestätisk
stränghet den gudomliga rättvisans obevekliga ord,
och till slut stänger han själv för evigt porten
till helvetet, under det att därinifrån höras
förtvivlade skrik och jämmerrop från de fördömda,
vilka ana hopplösheten av sitt eviga elände.
I sådana våldsamma scener kände tiden igen
sitt lynne, och den fasa varje människa
erfor vid tanken på den hotande döden fick
ett slags häftig utlösning genom åskådandet av
den evige domaren i allt hans skräckinjagande
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
