Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. Februari 1939 - De gåtfulla eyakindianerna. En utdöende indianstam i Alaska, av Kaj Birket-Smith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYAKINDIANERNA
medlemmar tro, att det råder ett slags hemlig
förbindelse mellan dem och »totemdjuret»,
d. v. s. det djur, efter vilket klanen är
uppkallad. I regel betrakta de djuret som sin
stamfader, och därför är det förbjudet att döda och
äta det. Något sådant är det dock ej fråga om
här, och det har sannolikt heller aldrig varit
det. Samma brist på totemistiska
föreställningar präglar nämligen just tlingiternas
klanväsen, och det är tydligen deras idéer, som
eyakindianerna lånat.
Före äktenskapet måste den blivande
brudgummen som en annan Jakob arbeta en viss tid
åt svärföräldrarna och skänka dem fångstgåvor.
Över huvud taget hade flickan själv ingenting
att säga till om. Det var hennes föräldrar, som
rådde över hennes hand, och om hennes make
dog, övertogs hon i regel utan vidare av hans
yngre broder, såvida någon dylik existerade.
Gentemot sin svärmor och sina systrar måste
mannen intaga en mycket tillbakadragen
hållning. Han fick ej ens tala direkt till dem utan
måste låta sina ord gå genom en tredje person.
En flicka betraktades vid sin första menstruation
som oren och inspärrades i en särskild hydda,
där hon måste tillbringa ej mindre än ett halvt
år. Under hela denna tid fick hon aldrig äta
färskt kött, icke dricka vatten annat än genom
ett sugrör av svanben och icke ens klia sig i
huvudet annat än med en särskild pinne. Varje
klan hade sin egen hövding, och en av dem
stod i spetsen för hela boplatsen. Värdigheten
gick i arv inom samma familj på så sätt, att
broder efterträddes av broder. På de olika
boplatserna ägde klanerna särskilda festhyddor,
och utanför dem stod en stolpe med en bild av
klanfågeln. Dessa hyddor hade namn;
korparnas hette t. ex. »gåshuset» och »det, som vi
brände på stranden», medan örnarna kallade
sitt »skeletthuset» och »sänghuset». Vad
meningen egentUgen var med dessa underliga
benämningar är ej gott att säga.
Motsvarigheter äro kända från tlingiterna. Kanske äro de
blott utslag av humor — man får icke alltid
lägga in mystik i naturfolkens handlingar.
Festhyddan var samlingspunkten under de
stora högtiderna, av vilka festen för de dödas
själar var den viktigaste. När en man avlidit,
ifördes hket sin bästa grannlåt av den
motsatta klanens medlemmar, som också tillslöt
dess ögon, ty eljest »skulle han kunna se sina
egna klankamrater och vålla deras död». Därpå
placerades liket i gemensamhetsrummet mitt i
hyddan, lutande mot väggen med uppdragna
ben och övertäckt ansikte men för övrigt precis
som om det fortfarande var vid liv. På detta
sätt utställdes det under fyra dagar, omgivet
av alla sina ägodelar; varvid medlemmar av
den motsatta klanen vakade över det. Under
dessa dagar fick intet arbete uträttas, men när
tiden var fullbordad, borttogos ett par plankor
i hyddväggen, och denna väg fördes liket ut
för att begravas i sittande ställning eller
brännas, beroende på den avlidnes egen önskan.
Om den avlidne varit en förnäm man, dräptes
en slav vid hans bortgång.
Den stora dödsfesten ägde i regel rum först
långt efter begravningen, ty den var en
kostsam historia, som krävde långa förberedelser.
Deltagarna inbjödos från när och fjärran, och
man höll sig ej alltid enbart till den egna
stammen utan kunde också bedja tlingiterna i
grannskapet att närvara för att ge
sammankomsten en ännu högtidligare prägel. Galushia
kom ännu ihåg ett sådant tillfälle från sin
barndom. Tlingiterna anlände till boplatsen
Alaganik vid Copper River i sina präktiga
kanoter, urholkade ur väldiga cederstammar, och
voro iförda dyrbara, brokiga mantlar av
fjällgetens ull. Innan de kommo fram, gjorde de
halt ute på fjorden, avsköto sina bössor och
uppstämde en ankomstsång. Sedan samlades
festdeltagarna varje afton i festhyddan, där de
sutto i två långa rader, medan först
medlemmarna av den avlidnes klan och därefter av
den andra klanen sjöngo och dansade. De buro
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
