Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Fornegyptisk balsamering. Över 30 000 mumier vetenskapligt undersökta, av Gunhild Lugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
balsamering
Sm"-’’
/ y
Bild 1. Kvinnomumie från 2:a dynastien. Omkr. 3200 f. Kr.
den, medan luften fick tillträde. Under
städningar efter gravplundrare upptäckte man
säkert inom kort, att liken i de nymodiga
gravarna multnade mycket oftare än i de äldre.
Återvända till det gamla skicket ville man ej.
Enda möjligheten var då att utexperimentera
en metod att konservera liken.
För egypterna var balsameringen en religiös
rit, en upprepning av de magiskt verkande
åtgärder, genom vilka i urtiden den
hundhövda-de balsameringsguden Anubis uppväckte den
mördade Osiris till nytt liv i dödsriket.
Balsa-meringsprästen personifierade Anubis och var
ofta iklädd hundmask (bild 13). Han
assisterades av gråterskor samt en kollega, som
re-citerade heliga texter. Innan mumien inbars i
graven, utfördes den s. k.
munöppningscere-monien, som tänktes återge den döde
herraväldet över kroppen. Oss intresserar
emellertid i detta sammanhang blott de under tidernas
lopp växlande mumifieringsmetoderna samt i
andra hand de kulturhistoriska upplysningar
granskningen av mumierna ger.
Hedersplatsen som »den äldsta mumien»
tillkommer än så länge en i Sakkara funnen
omkring 35-årig kvinna (bild 1). Liket var så
bräckligt, att det endast kunde undersökas på
platsen. Kroppen var svept i bindor, som bil-
dade ett 30-tal lager. Om för övrigt några
konserveringsåtgärder vidtagits kan ej
med säkerhet sägas.
Viktiga upplysningar om
balsamerings-tekniken omkring 2800 f. Kr. erhöllos
däremot genom Bostonexpeditionens
ryktbara upptäckt 1925 av den grav, som
tillhört drottning Hetepheres, Cheops’ mor.
Mumien var visserligen försvunnen, men
jämte en mängd praktfullt gravgods fann
man ett i fyra fack delat alabasterskrin
med drottningens inälvor (bild 3).
Alltså praktiserade man redan det av
Hero-dotos omnämnda bruket att efter ett
buksnitt uttaga inälvorna för att skydda dem
och kroppen mot förruttnelse. Som den döde
naturligtvis ansågs behöva sina inälvor i livet
efter detta, balsamerades de och insattes i
graven. Senare fördelade man inälvorna på fyra
behållare, de s. k. kanopvaserna. Hetepheres’
inälvspaket vilade i en av Lucas analyserad,
treprocentig natronlösning, som gåtfullt nog
förblivit flytande under nära 5 000 år. Genom
denna analys veta vi alltså, att natron
användes som konserveringsmedel vid balsameringen
redan under 4:e dynastien.
Troligen voro pyramidtidens egypter inte
nöjda med resultaten av balsameringen eller
betvivlade dess varaktighet. De tillgrepo
nämligen i en del fall den egendomliga utvägen att
genom ett modellerat hölje förvandla mumien
till ett slags staty. Äldsta exemplet på denna
metod är farao Zosers mumie från c:a 3000
f. Kr., av vilken betydande fragment 1934
upptäcktes i Sakkarapyramidens gravkammare.
Den bevarade huden på ena överarmen och
skuldran är ytterst seg, och balsameringen har
alltså lyckats. Över den bevarade vänstra
foten har pressats flera lager fint, med något
hartsliknande ämne genomdränkt linne, vilket
tydligt återger tårna och mellanfotens senor
(bild 8). Säkert har hela kroppen erhållit
samma plastiskt utformade hölje, varpå den lindats.
■i 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
