Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Gustaf Fredrici och Martin de Ron. Wienklassicism i svensk tonkonst, av Sven E. Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRICI – DE RON
Allegro Moderato
fl
M. de Ron. Quartetto c-moll, sats I, tema 1. Daterad: »Juny 1816. Ambord der Engl. Brigg Mary von
Lissabon nach Dublin.»
flera stora verk, som Muller aldrig haft
tillfälle kopiera.
De verk av Fredrici jag hittills haft tillfälle
taga del av, den ofullbordade
d-moll-symfonien, klarinettkvintetten samt violoncell- och
cembalokonserterna, äro alla komponerade
under Fredricis första två år i Wien. De uppvisa
en egenartad, starkt avancerad stil, som
visserligen formellt bygger på Mannheimskolans
och Wienklassikernas grund men melodiskt och
framför allt harmoniskt uppvisar starkt
romantiska drag. Även om hans melodik naturligtvis
har tagit starkt intryck av Mozart, framför allt
d-moll-konsertens, g-moll-symfoniens och
c-moll-fantasiens »patetiske Mozart», är den
bemängd med drag, som föra tankarna till
senare Wienmästare och av dem närmast
Schu-bert. Detta är desto mera anmärkningsvärt,
som de äro skrivna ungefär fem år före
Schu-berts födelse. I sin harmonik anteciperar han
uttrycksmedel, som först komma till allmän
användning hos Spohr, Weber, Marschner och
Schubert.
För en svensk musikforskare skulle det vara
mycket frestande att på grundval av dessa
omständigheter göra gällande, att Fredrici skulle
varit förebildlig för dessa mästare. Tyvärr
faller detta emellertid på att Fredricis verk —
om de över huvud någonsin ha uppförts —
endast ha spelats inom en trängre krets, dit
ingen av de ovan nämnda mästarna kan ha
hört. Däremot torde man kunna antaga, att
Fredrici erhållit sina stilistiska impulser från
samma källa som flera av de romantiska
föregångsmännen, nämligen från abbé Vogler. Denne
i musiketiskt avseende tämligen suspekte
musiker har av allt att döma utövat ett rätt
avsevärt inflytande på de tidigare romantikerna.
Han var som bekant lärare åt flera av dem,
bl. a. Weber och Meyerbeer, liksom åt Fredrici,
men hans lärarskap åt den sistnämnde inföll
årtionden tidigare. Det är på denna grund
mindre märkvärdigt, att han i många
avseenden uppvisar skenbart anakronistiska drag.
Det är möjligt, att vissa av de omdömen jag
fällt om Gustaf Fredrici vid en stilkritisk
undersökning av hela det för närvarande
mycket svåråtkomliga materialet komma att
korrigeras på en eller annan punkt. De verk
jag hittills ej har haft tillfälle lära känna —
däribland flera symfonier och stråkkvartetter
— torde dock ej komma att jäva det intryck
de redan undersökta givit av tonsättaren: en
i formellt och tekniskt avseende ovanligt
kunnig musiker, som i detta avseende ej behöver
stå tillbaka för någon av de småmästare, vilka
verkade i Wien samtidigt med de tre stora
Wienklassikerna, men i fråga om personlig
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
