Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Rumsfåglar. Riktlinjer för artval och vård, av Axel Adlersparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUMSFÅGLAR
rumsfågelfoder icke förekomma annat än
undantagsvis för medicinskt ändamål. I stället bör
kaloriinnehållet i fodret minskas och
äggvite-procenten något ökas. Äggvitans specifikt
dynamiska verkan ligger nämligen i stegrad
förbränning.
Ur vårdteknisk synpunkt har man brukat
indela rumsfåglama i hårdfoderätare
(övervägande fröätare) och mjukfoderätare
(övervägande insekt-, frukt- eller honungsätare).
Några skarpa gränser mellan grupperna kunna
naturligtvis icke uppdragas. Tvärtom kan, som
nämnts, utom stor variation i matsedeln en viss
säsongproportionering i valet mellan animalier
och vegetabilier urskiljas. Den motsvaras av
en viss funktionsrytmik hos
matsmältningssystemets körteluppsättning och bör i
möjligaste mån tillgodoses även i
fångenskapsutfodringen för att fågeln skall kunna känna sig
vid full vigör. Ett par analyser av
»maginne-håll» hos viltlevande individer torde belysa
det sagda.
Röd kardinal: animalier maximum i maj
78,4 %, minimum i januari 4,9 %. I genomsnitt
71,01 % vegetabilier, 28,99 % animalier, därav
skalbaggar 10,48, rätvingar 6,42, steklar 6,43,
fjärilar och puppor 3,82, gräsfrö 15,47, spannmål
5,09, frukt 19,3 (Mac Atee).
Flugsnappare: 7,5 % vegetabilier, 92,3 %
animalier, därav skalbaggar 10,75, fjärilar 15,73,
skinnbaggar 18,5, flugor 19,75 (Collinge).
Övervägande fröätare äro exempelvis
vävarfåglar, finkar och de flesta papegojor.
Övervägande mjukfoderätare äro trastar, sångare,
flugsnappare, hårfåglar, glasögonfåglar,
tanga-ror, organister, sockerfåglar, nektarfåglar och
kolibris. Åt de två sistnämnda, som ännu för
ett par årtionden sedan ansågos omöjliga att
längre tid hålla i bur, har man numera lyckats
bereda ett ganska tillfredsställande foder med
hjälp av bammjöl, honung, maltextrakt, färsk
äggula, mjölk, osaltat köttextrakt samt
bananflugor, vita flygare och andra småinsekter.
Normaltyp för mindre bur med stomme till gouldbo
i vidhängande harzpinnbur.
Nära utfodringen i praktisk betydelse står
utformningen av buren. En bur har två
uppgifter. Dels skall den begränsa fågelns
kringströvande till ett bestämt område. Dels skall
den inom detta område lämna tillräcklig
rörelsemöjlighet för hälsans tryggande. En bur bör
sålunda vara minst så stor, att den medger
flygning med några fullständiga vingslag. För
de minsta vanligare arterna, som guldbröstad
astrild, bör längden ej underskrida 50 cm, för
medelstora, som harzkanarier, bör den vara
minst 60 cm och till större i proportion därefter.
Den ändamåkenligaste burtypen har lodräta
sidor och plant tak, vilket av estetiska skäl
kan övergå i en liten bågrundning mot
sidogavlarna. Numera göras burarna i regel helt
av metall, de smärre med galler av raka
järntrådar på 10 mm avstånd från varandra, s. k.
stavgitter, de större med 12 mm
zinkgalvanise-rad trådväv i sexsidiga maskor — stavgitter
gör ett alltför kompakt intryck på en större
bur, trådväv verkar lättare, luftigare och
mindre störande. Såväl stavgitter som trådväv
spännes på stomme av smala metallrör eller
järntråd av passande grovlek. Burar av 1 m®
sida eller mer göras helst sammanläggbara, så
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
