Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Svenskspråkig scenkonst i Finland. Helsingfors svenska teater under sitt första sekel, av Olov Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK SCENKON ST
hem för den inhemska
teaterkonsten, hade ännu icke
förmått skapa en inhemsk
skå-despelartrupp, men starka
krafter arbetade redan på en
lösning av detta väsentliga
problem.
Alla de stora förhoppningar,
som ställts på det nya
teaterföretaget, grusades, när den
nya teaterbyggnaden natten
mellan den 7 och 8 maj 1863
härjades av vådeld. Allt som
återstod av det vackra huset
var grunden och en del av
yttermurarna. Under dess
korta tillvaro hade
emellertid den finlandssvenska
dramatikens största verk, Wecksells »Daniel
Hjort», den 26 nov. 1862 framförts på dess
scen. Kort efter branden, redan i januari
året därpå, beslöt teaterbolaget att låta
uppföra ett nytt teaterhus. En pristävlan om
nybyggnaden utlystes, men uppdraget att gestalta
den nya teatern lämnades sedermera till
Be-nois, arkitekt vid de kejserliga teatrarna i S:t
Petersburg. Den nya byggnaden, som stod
färdig att tagas i bruk den 2 okt. 1866, invigdes
med en festkonsert. Under byggnadstiden
hade spelats på svenska språket i Engels gamla
träteater, som i utvidgat skick uppförts på
Arkadiaområdet. Denna scen blev sedan
hemvist för den 1869 bildade finskspråkiga
nationalteatern och fortsatte att vara detta ända till
1902, då dess nybyggnad vid Järnvägstorget
blev färdig. Såsom efterträdare i
Arkadia-teatern inträdde den finska folkteatern, som i
väntan på en planerad storstilad nybyggnad
för närvarande spelar i Studenthuset vid
Henriksgatan.
När det nya teaterhuset stod färdigt, började
planerna på den från begynnelsen målmedvetet
eftersträvade nationaliseringen taga fastare for-
Svenska Teatern före ombyggnaden.
mer. Men även om de ekonomiska
svårigheterna skulle ha kunnat övervinnas — något
som emellertid under årens lopp visade sig icke
så alldeles enkelt — fanns det betydande
konstnärliga och psykologiska hinder. Man kunde
nämligen knappast tala om en inhemsk
svenskspråkig skådespelarkonst i Finland vid denna
tid. Enstaka artister funnos visserligen, men
varken kvantitativt eller kvalitativt kunde de
möjliggöra skapandet av en inhemsk ensemble.
I Helsingfors Tidningar lästes i november 1857
följande dialog mellan herr Y, en Helsingforsbo,
och herr A, en amerikan på genomresa till S:t
Petersburg:
»A: Sjunger er inhemska opera svenska eller finska?
Y: För närvarande sjunger den tyska.
A: Hvad? Ännu ett språk?
Y: Vi ha flera än sä, min herre. Därpå äro vi
otroligt rika. Vår inhemska scen afbidar murslefven, våra
skådespelare rida käpphäst, vår dramatiska litteratur
slumrar ofödd i Vipunens sköte. Bland oss finnas de,
som anse det alldeles för bittida att äga någon
teater alls.
A: Men är jag då verkligen i Kuropa, sir?
Y: Lugna er, min herre; om ni hedrar oss med ett
besök i nästa mansålder, hoppas jag att ni, bland
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
