Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1939 - Svenskspråkig scenkonst i Finland. Helsingfors svenska teater under sitt första sekel, av Olov Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK SCENKON ST
Salin. Skriftställaren dr F. Berndtson var
under en följd av år teaterns konstnärlige
rådgivare (»estetiska direktör») och övervakade
jämte Kiseleff teaterns arbeten. Repertoaren
omfattade såväl skådespel som operett, en tid
även opera. Den dyrbara operaverksamheten
måste emellertid snart nog nedläggas, men
operetten har sedan denna tid ända till våra dagar
stannat på teaterns repertoar.
Operaverksamheten inklusive balett hade varit så
förlust-bringande för teatern, att den finska senaten
1879 drog in statsanslaget med den
motiveringen, att man »spelat med förlust». Det var
tal om en sammanslagning med den 1869
startade finska teatern, vars affärer inte heller
voro lysande. Fusionen avvärjdes dock av
den svenska teatergarantiföreningen.
Kiseleff efterträddes såsom verkställande
direktör av Grefberg, som vid sin sida såsom
estetisk rådgivare fick professor V. Bolin. Ett
försök att till scenisk ledare efter den tidigare
avgångne Gustafsson förvärva Gustaf
Fredrikson eller Aug. Palme misslyckades. I
stället anställdes Oskar Malmgren, en elev av
Ludvig Josephson, såsom teaterns regissör
eller »intendent», som ämbetet benämndes för att
markera en vidsträcktare myndighet. Den till
ytterlighet gående sparsamhet, som nu blev
nödvändig för teatern, lät inte Malmgrens
arbetsår framstå i någon gynnsam dager inför
allmänheten. Någon framstående teaterman
var han väl heller ej, men såsom en
betydande förtjänst skall framhållas, att han på allt
sätt försökte gynna de finlandssvenska
skådespelarna, som även under den Kiseleffska tiden
hållits i skymundan. Att Malmgren därigenom
knappast förvärvade några vänner bland de
rikssvenska aktörerna bör inte förvåna. Bland
de inhemska artister, som under denna tid
framträdde, märkas främst Aug. Arppe och
Fanny Grahn. Förbindelserna med Sverige
uppehöllos även medelst gästspel av
framstående artister. Gustaf Fredrikson var från
flera gästspel välkänd och beundrad av
Hel-singforspubliken, och Emil Hillberg var en tid
fast engagerad. Aug. Lindberg spelade Hamlet
i Helsingfors 1879. Nordens då störste
skådespelare, Johannes Brun, lockade fulla hus vid
sitt gästspel som Jeppe på Berget och Michel
Perrin, och Herman Bang blev föremål för
stor nyfikenhet, som sannolikt mera gällde hans
originella person än hans prestation som
Os-wald i »Gengangere».
Efter Grefberg övertog Bolin styret, och efter
Malmgren, vars öde snabbt hade mognat i
hettan från klädlogernas skvaller och intriger, kom
på hösten 1886 Harald Molander. Denne hade
i hemlandet gjort sig känd såsom dramatiker
och iscensättare. Liksom Malmgren hade han
praktiserat hos Ludvig Josephson vid Nya
Teatern (sedan Svenska Teatern) i Stockholm
och sedan förvärvat sig en i viss mån
herostra-tisk ryktbarhet såsom alltför öppenhjärtig
kritiker av svenska teaterförhållanden. Den nye
intendenten, som allmänt ansågs vara en
»reformator», möttes icke med odelat förtroende på
sitt nya arbetsfält. Så mycket mer kan det då
räknas honom till förtjänst, att de år, 1886—93,
under vilka han med outtröttlig flit och talang
var teaterns sceniske ledare, ännu i dag allmänt
anses vara Svenska Teaterns mest lysande år.
Den tid av sju spelår, under vilken Harald
Molander var Svenska Teaterns (detta namn
fick teatern officiellt i januari 1887) intendent,
kännetecknas av intensivt arbete, omväxlande
repertoar, fantasifull inscenering och vacklande
ekonomi. De ekonomiska möjligheter teatern
och dess garanter kunde bjuda voro visserligen
föga tillfredsställande för en man av Molanders
konstnärliga kynne. Det blev, trots
invändningar från kritiken, nödvändigt att uppehålla
driften med operetter och lustspel. Men å
andra sidan kunde en lysande repertoar
uppvisas: en rad av Ibsens skådespel (»Kärlekens
komedi», »Byggmästar Solness», »Hedda
Gab-ler», »De ungas förbund», »Ett dockhem».
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
