Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1939 - Den italienska koloniseringen av Libia, av K. G. Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIBIA
farm, finner den allt i
ordning där: boningshuset är
möblerat, där finnas
nödiga arbetsredskap och
boskap i uthuset, arealen är
delvis redan besådd eller
planterad. — Första året
äro kolonisten och hans
familjemedlemmar avlönade
arbetare — det går då
ännu ej att leva på
farmen. Vid andra årets början
betraktas han som
arren-dator och får kontrakt som
sådan. Sedan detta
fortgått i fem år, blir
kolonisten, om han skött sig, ägare till farmen,
i vilken staten dock erhåller inteckning,
motsvarande sin fordran hos kolonisten.
Medelpunkten för ett antal farmer är en liten ort,
som består av kyrka, skola, fascistiska partiets
hus, koloniseringens förvaltningsbyrå, apotek,
saluhall m. m.
Med stolthet och ej utan fog framhålles i
Italien, att en kolonisation av så stora mått
som den nu startade och med sådant
understöd av staten hittills ej förekommit i något
annat land. Man betraktar den också som en
fortsättning av den gamla romerska
koloniseringsverksamheten i Nordafrika, och man
hoppas i Libia kunna återupprätta det välstånd,
som obestridligen rådde där under
romarväl-dets dagar. Visserligen voro utan tvivel en del
antika författares skildringar av dessa trakters
fruktbarhet överdrivna, men så mycket torde
vara säkert, att klimatet ej försämrats
sedan den klassiska tiden. Områdets
kulturella förfall torde i stället främst ha berott
på arabernas ankomst, vidare dels på dessas
härjningar i landet och dels på att befolkningen
Fascistiska partiets hus i byn Michele Bianchi.
under inflytande av dem till avsevärd del
övergingo från bofasthet till nomadism och
läto sina odlingar förfalla. Jordmånen är ej
dålig, och de mera framskridna uppodlingar,
som redan finnas, lova gott för framtiden. Om
något tiotal år är förmodligen en god del av
den nu öde stäppen en vänlig oas. Den
absoluta förutsättningen härför, och därmed även
för kolonisation i större skala, är tillgång
på vatten, och sådant synes ju finnas i
tillräcklig mängd.
Till sist må även erinras om att Libia ej
längre är koloni utan en del av moderlandet,
som sålunda utökats med fyra nya provinser:
Tripolis, Misurata, Bengasi och Derna.
Undantaget härifrån är endast det folktomma och
ökenartade området i söder, som står under
militär förvaltning. Italien har nu gjort med
Libia på samma sätt som tidigare Frankrike
med Algeriet. Denna införlivning beslöts på
ett sammanträde av stora fascistiska rådet den
25 okt. 1938, sålunda strax innan den stora
överföringen av kolonister tog sin början.
K. G. Lindblom.
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
