Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1939 - Lionardo da Vinci. Några forskningsproblem inför årets Milanoutställning, av Henrik Cornell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LION ARDO DA VINCI
behöva stundom återvända till de stora
männen, hos vilka vi komma i närmaste kontakt
med det andliga livets skapande krafter. De
bilda stundom knutpunkter, i vilka
utvecklingens alla trådar löpa samman för att bli
fördelade på ett nytt sätt. I deras verk påskyndar
historien sitt förlopp, och den kan på en gång
synas taga igen långa perioder av väntan och
försening. I konstens historia utgör Lionardo
en av dessa knutpunkter. Han samlar i sig
århundradets alla problem, löser och omvandlar
dem och leder bildkonsten från 1400-talets
mångfald och splittring till högrenässansens
storslagna enhet. Ty även om dessa
förändringar motsvarade tidens allmänna strävan, är
det dock Lionardo, som givit de bestämmande
uppslagen till ett nytt kompositionssystem och
därmed också skapat möjligheterna att i synlig
form ge uttryck åt den nya andan.
Vid flera tillfällen ha under 1400-talet
konstnärliga riktningar uppstått, som pekat just åt
detta håll. Ofta, då vi möta strävanden att ge
uttryck åt något patetiskt, heroiskt, tillgripa
konstnärerna en stor och enkel form, detaljerna
rensas bort, och helheten framhäves som
härskande över delarna. Donatello och Masaccio
Michelangelo. »Den heliga familjen.» Florens.
»Anna med Maria och Jesusbarnet.» Paris.
samt sienesaren Jacopo della Quercia företräda
var på sitt sätt under århundradets första
årtionden denna art. Donatello är i vårt
sammanhang av särskilt intresse, emedan han i sina
reliefer föregripit högrenässansen med avseende
på kompositionen av såväl den enskilda
människogestalten som av större figurgrupper. Hans
reliefer i Padua, som sett dagen ett fyrtiotal år
före Lionardos uppträdande, utgjorde en
fyndgruva för rörelsemotiv av olika art, livligt
uppskattad av högrenässansens mästare, icke minst
av Rafael. Den patetiska andan var väl i början
av 1400-talet inte alldeles densamma, som den vi
finna hundra år senare i högrenässansens konst,
men i båda fallen äro den enkla, detaljfria
formen och den kontrastrika kompositionen dess
betydelsefullaste uttrycksmedel. Den senare har
vunnit utomordentligt i betydelse. Man kan
säga, att den med mänskliga rörelsemotiv arbe-
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
