Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1939 - Lionardo da Vinci. Några forskningsproblem inför årets Milanoutställning, av Henrik Cornell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LION ARDO DA VINCI
I ’C ^ if
m
t »c
Trädstudie. Teckning av Lionardo.
Föregiven studie till »Nattvarden». Venedig.
de äro inte ordnade i det rytmiska sammanhang,
som utmärker den slutliga gruppen. En
jämförelse visar också, att den senare, oaktat sina
ojämförligt rikare kontraster, håller samman
som en oupplöslig enhet, under det att utkastet
inte förmår ena sina långt färre motsatser.
Allt ordnar sig i Annagruppen till slut
sken-barligen utan möda. Men Lionardo hade också
samlat rika erfarenheter i den rytmiska
kompositionens konst under arbetet med
»Nattvarden». Detta verk betecknar hans genombrott,
övergången från ungrenässansens till
högrenässansens uppfattning. Det dramatiska innehållet
har fordrat en livligare, mindre mjukt flytande
rytm än Annagruppens lyriska stämning. Men
i stort sett äro uttrycksmedlen desamma liksom
det betydelsefulla förhållandet mellan figurer
och miljö.
Då Michelangelo utförde »Den heliga
familjen», var det visserligen med Annagruppen han
trädde i tävlan, men dess mera dramatiska än
stämningsfyllda innehåll fjärmar den högst
väsentligt från förebilden. Figurmotivet har för
Michelangelo, den borne skulptören, blivit
mycket mera självständigt, dess förbindelse
med miljön har försvagats, vartill de nakna
figurerna i bakgrunden kraftigt bidraga. Kon-
sten är här redan på väg mot manierismen.
Ty figurmotivets övervikt förklaras icke blott
av den dramatiska tonen; i Lionardos
»Nattvarden» är ett ännu mer dramatiskt motiv med
hjälp av den måleriska förtoningen
sammanvävt med rummets enhet.
Lionardo själv har knappast erfarit någon
frestelse att överbetona figurmotivet. Han var
en jämviktens och harmoniens man, och då man
kallar högrenässansen en klassisk epok, gäller
det först och främst honom. Den manieristiska
uppfattningen låg honom också fjärran, därför
att han med starkare band än både Rafael och
Michelangelo var förenad med 1400-talet. Inte
därför att han var väsentligt äldre än de utan på
grund av hans utpräglat vetenskapliga intresse.
Konstnärens vetenskapliga teckningar och hans
studier efter naturen bevara i allmänhet den
detaljerade och ingående formbeskrivning, som
är så utmärkande för det senare 1400-talet men
helt och hållet övergives av högrenässansen.
Den här återgivna trädstudien ger oss ett prov
på denna städse 1400-talsmässiga sida hos
mästaren. Måhända sker i det vetenskapliga
intresset också en förskjutning. Dess inriktning
på samlande av detaljer, på noggrann
beskrivning och analys måste som förutsättning föregå
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
