Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1939 - Människobilden i modern psykologi, av Ivar Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKOBILDEN
liga kardinalproblemet, mänsklighetens
ödesfråga.
Människans väsen och vägen till dess
förverkligande — i denna ofrånkomliga
dubblering av frågeställningen döljer sig
människokunskapens egenartade problematik. Medan
naturvetenskaperna ha sin entydigt givna
uppgift att utforska det verkliga, griper
människokunskapen med nödvändighet över i det
normativa, från det som är till det som bör vara. Man
kan icke här skilja mellan den rent teoretiska
kunskapen och den tekniska tillämpningen,
såsom på naturvetenskapens område, utan här
kräves en uppfattning om vad som bör vara
för att rätt kunna förstå vad som är. Den
konkreta människan kan förstås — i den mån hon
över huvud kan förstås — blott såsom en
motsägelse mellan vad hon är och vad hon borde
vara. Så är det i full överensstämmelse med
sakens natur, när den schweiziske teologen
Emil Brunner kallar sitt 1937 utgivna stora
antropologiska arbete »Der Mensch im
Wider-spruch» (människan i motsägelsen) och låter
det behandla »den kristliga läran om den sanna
och den verkliga människan». Ett djur är
alltid äkta; dess för handenvar ande verklighet är i
överensstämmelse med dess sanning, dess
egentliga väsen. Blott hos människan gapar
här en klyfta; hon kan i verkligheten vara
något annat än hon är ämnad att vara.
Naturvetenskapernas objektivt konstaterande
metod har i stor utsträckning upptagits av de
humanistiska vetenskaperna. I vårt land har
denna metod särskilt bland anhängarna av den
s. k. Uppsalafilosofien (Axel Hägerström, Adolf
Phalén) förfäktats som den enda vetenskapligt
legitima. Så har man t. ex. förmenat, att etiken
icke finge vara en morallära, en lära i moral,
utan blott en lära om moral; juridiken icke
en strävan efter en möjlig ideal rättvisa utan
blott en lära om gällande bestämmelser;
slutligen även att teologien icke finge vara en
troslära med normativ syftning, bestämd av
trons föremål såsom en aktuell realitet, utan
blott en lära om tron i dess faktiska
beskaffenhet. Svårast att slå igenom torde denna
principiellt värderingsfria metod ha haft inom
historievetenskapen. Utan att ingå på någon
diskussion av dessa svåra och för närvarande så
omtvistade frågor vill jag framhålla, att det
åtminstone på en punkt visar sig vara svårt
att med detta objektiva synsätt komma till
rätta med den föreliggande verkligheten.
Paradoxalt nog har detta kommit till synes på ett
område, som eljest står den rena
naturvetenskapen så nära som medicinen. Medicinen har
visserligen en viss del av naturen som sitt
forskningsobjekt, men samtidigt är den
bestämd av uppgiften att läka; hälsan i vidaste
mening måste vara normerande för den
medicinska vetenskapens syftning. Så länge man
rör sig på det kroppsliga området, kan man väl
arbeta rent objektivt, d. v. s. hålla isär
konstaterandet av fakta och subjektiva målsättningar.
Men när, såsom i våra dagar sker, själen blir
alltmer engagerad som verksam faktor i
läkeprocessen och samtidigt uppfattningen av vad
själslig hälsa i sig själv innebär blivit ett
alltmer brännande problem, så visar det sig, att
själva den värdebestämda livsåskådningen och
den bild, som människan gör av sig själv, bli
av avgörande betydelse för terapien. Vi ha
fått något, som kallas psykoterapi och som icke
blott siktar till återställande av själshälsan
utan även att via själen nå kroppen med
läkande krafter. »Psykoneurosen är», säger
C. G. Jung, »ytterst ett lidande hos den själ,
som icke funnit sin mening.» Men »mening»
är en andlig realitet. Blott det som har
betydelse, det som upplåter nya livsmöjligheter
genom att ge ny mening åt tillvaron, verkar
här helande. Och härmed är ringen sluten.
Det normativa, det som går utöver det
faktiska och därigenom förändrar detta, visar sig
som något, som kräver oförbehållsamt
erkännande. Det måste tagas upp i själva människo-
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
