Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Anjalamännen på Fredrikshov. Ett 150-årsminne, av Helge Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANJALAMÄNNEN
fastän åtminstone Montgomery från början
grinade illa åt att behöva äta efter »en av
polismästaren undertecknad matsedel». I själva
verket hade den bestämts av konungen i
justitie-konselj! På morgonen fingo de en kopp kaffe,
till middag bröd och fyra rätter mat med en sup
och ett kvarter franskt vin jämte kaffe, till
kvällen bröd och två rätter — och så till det
hela tre buteljer dricka. Förmodligen tyckte
fångarna, att tilldelningen av vin och brännvin
var odrägligt knapp, och mathållningen blev väl
också i längden enformig. Sedan Hastfer under
en tids sjukdom fått kostpenningar och rätt att
rekvirera mat utifrån, begärde andra fångar
samma förmån. Frågan gick i byråkratisk
ordning till konungen, som helt kort förklarade, att
varken Hastfer eller de övriga hade ägt eller
ägde något fog för sådana önskemål.
Fångarna fingo till en början skrivmaterial
endast då de skulle sätta upp sina inlagor till
domstolen, men i maj 1789 fingo de rätt att
skriva till sina hustrur. För övrigt sutto de utan
arbete och hade intet annat tidsfördriv än att
genom gallren betrakta vaktposterna och deras
avlösning, konversera med betjänten — om de
hade en sådan hos sig —vandra fram och
tillbaka på golvet eller sysselsätta sig med läsning.
Endast 1789 års riksdagstryck och de svenska
tidningarna voro förbjuden frukt. Fersen, som
i tio veckor förde ungefär samma liv, räknade
ut, att han därunder hann läsa 36 volymer och
vandra nära 30 mil. Anjalamännen borde då ha
kunnat hinna med det sjudubbla, men
förmodligen blevo de flesta småningom förslöade av
arresten. »Den, som är frisk och äger dagligen
tillfälle till ombyte av frisk luft», skrev Hastfer,
»kan ej döma om en arrestants tillstånd, som
länge suttit inom fyra murar.» Och von Otter
imgefär samtidigt: »Den lilla tankekraft, som
jag tillför ene kunnat äga, är under 13 månaders
ensliga betraktelser alldeles avtynad.» Om
dagarna i längden blevo förslöande, voro nog
nätterna ofta sömnlösa.
B. J. Hastfer. Ur Svenska porträttarkivet.
En inblick i Hastfers tynande själsliv får man
genom en inlaga från juli 1790, där han för
övrigt skriver, att hans rum icke hade skurats
eller dammats under hela hans fängelsetid. Han
ber, att detta äntligen måtte ske, och anhåller
— man kan säga rätt anspråkslöst — om att
under tiden få sitta inlåst i generalkrigsrättens
sessionsrum. »Jag gör det, ehuru jag, som tror
på spöken, föreställer mig, att där lärer spöka,
såsom trovärdiga bönder berättat mig under
resor, att detsamma lär hända i tingssalar på
flere ställen.» Rummet blev rengjort, men
Hastfer hade också ett annat bekymmer: han tänkte
på sina vackra pistoler, som bredvid hans värja
hängde vanvårdade i vaktrummet. Han bad att
få skicka dem till staden för att rengöras och
putsas. Denna omtanke av en gammal knekt
verkar ju i sig själv icke osympatisk, även om
Hastfer närmast tycks ha tänkt på pjäsernas
ekonomiska värde. Hur måste han inte då ha
våndats vid tanken på de sobelskinn, som han
hade fått i present av den ryska kejsarinnan och
som kanske nu förstördes av mott och mal!
En dystrare interiör målas av en inlaga från
Hästesko i februari 1790. Han talar om den
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
