Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Ginko-trädet. En gengångare från en försvunnen växtklass, av Rudolf Florin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GINKGO-TRÄDET
(bild 3) äro så karakteristiska och egendomliga
till form och icke minst nervering, att de icke
kunna förväxlas med bladen av något annat i
nutiden levande träd. De bäras av långskott
såväl som av vanligen 2—3 cm långa kortskott
och äro på kortskotten omgivna av små lågblad
vid basen (tvärsnitt på bild 4). De äro vidare
skaf tade och äga en solfjäderformig, oftast
flikad skiva, som genomsättes av två från
varandra skilda system av upprepade gånger
gaffel-formigt (dichotomiskt) delade nerver. På
hösten gulna bladen och falla av såsom hos
lövträden. Stammen, som kan nå en höjd av ända
till 30—40 m, bär upprätta eller på äldre träd
mera utåtriktade grenar och är täckt av grå,
mer eller mindre djupt fårad bark. På äldre
träd bildas stundom vid grenbaserna
egendomliga utväxter (bild 2), som slå rot, om de nå
markytan, och därefter till och med kunna
utveckla blad. De uppkomma genom en
egendomlig utveckling av adventivknoppar. I bladen
ävensom i märgen och den primära barken
finnas hartssäckar, som till bildningssättet avvika
från motsvarande sekretionsorgan hos
barrträden.
Han- och honorganen sitta på olika
exemplar, och frön kunna sålunda endast bildas
under den förutsättningen, att han- och honträd
finnas i närheten av varandra. De hanliga
befruktningsorganen, mikrosporerna, spridas med
vinden. De honliga, fröämnena, sitta blottade
— ginkgo är sålunda en gymnosperm •—, och de
mognande stenfruktliknande fröna omgivas av
ett orangefärgat, köttigt hölje (integumentets
yttre skikt), som brister och sprider en otäck
lukt av smörsyra, då fröet faller till marken.
Befruktningen sker ej förrän flera månader
efter överförandet av mikrosporen till
fröämnet och inträffar ofta först sedan fröet fallit till
marken.
Länge ansåg man ginkgo höra samman med
barrträden, tills den japanske forskaren S.
Hi-rasé på 1890-talet kunde konstatera, att befrukt-
Bild 2. Stambas av ginkgo-träd vid ett tempel i Kina.
Efter Elwes & Henry 1906.
ningen i motsats till förhållandena hos
barrträden skedde medelst rörliga, vid mikrosporens
groning alstrade hanceller, liksom fallet är hos
cycadéer och lägre kärlväxter. Man insåg då,
att här måste den enda ännu levande
representanten för en särskild klass inom växtriket,
Ginkgoales, föreligga. Befruktningen genom
rörliga hanceller är ett primitivt drag i dess
organisation, liksom bladens dichotomiska
nervering och fröämnenas terminala ställning. I
stambyggnaden däremot visa Ginkgoales
otvivelaktigt mera modern prägel och erinra
därvidlag närmast om barrträden.
Ginkgo-trädet har särskilt i de trakter, där det
med fördel kan odlas, tilldragit sig stor
uppmärksamhet genom sitt egenartade och
dekorativa utseende (bild 1). I den botaniska
morfologien ha särskilt dess reproduktionsorgan varit
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
