Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Moderna sjömätningsmetoder, av Per Collinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖMÄTNINGSMETODER
mätare kan registrera tiden på ^/loooo sekund
när. Ekolodet är graderat, så att man kan
avläsa djupet direkt. På somliga apparater
registreras djupet på en rörlig remsa, och då
lodskotten tagas med en täthet av flera i
sekunden, får man på remsan en avbildning, som
ger en oavbruten profil över den havsbotten,
över vilken fartyget rusar fram med full fart.
Men det är icke tillräckligt att kunna
bestämma havsdjupet. Man måste också kunna
sätta ut det på en karta, d. v. s. man måste
kunna noggrant bestämma var fartyget befann
sig, då lödningen gjordes. Detta är lätt, när
man är inom synhåll av land och kan taga
pejlingar eller vinklar på kustens sjömärken.
Det är också lätt, när man samtidigt kan se
minst två himlakroppar, ur vilkas observerade
höjder över horisonten man kan beräkna
fartygets position. Men det är inte så ofta
sjömannen ser två himlakroppar samtidigt. Och
även om man mäter samtidiga höjder till ett
flertal stjärnor, får man alltid räkna med ett
fel i ortsbestämningen av ett eller annat
tusental meter. Så stora fel skulle småningom bringa
hela kartläggningen i olag, åtminstone så tätt
som man nu fordrar djupsiffrorna.
Det är här, som radion öppnat nya
möjligheter. Ett fartyg, som med en pejlram ombord
pejlar en radiofyr, kan bestämma riktningen
med en noggrannhet av omkring en grad på
hundra sjömils avstånd, niotsvarande ett
avståndsfel av 1—2 sjömil eller 2—3 km, vilket
kan tolereras vid vanlig navigering men är
för stort för sjömätningen.
Även här har emellertid den noggrannhet
man kan få ur ljudets fortplantning genom
vattnet kommit till hjälp. Franska forskare
gjorde för rätt många år sedan ett
experiment i Medelhavet och funno, att en mycket
stark undervattensexplosion hördes på ett
avstånd av flera hundra kilometer. Om man
samtidigt med explosionen sänder en radiosignal,
är denna ögonblickligen framme vid det av-
–––– t, Bomben exploderar
ibexolosionen " ’ —.
Liudet fortplantas till
sono-radiolräjen med
kand tiastighet
Radioakustisk
avståndsbestämning med
sono-radio-boj och ekolodning.
lägsna lyssnande fartyget. Sedan få
observatörerna vänta ett antal sekunder, kanske
minuter, innan ljudet av explosionen himnit fram
genom vattnet och påverkar fartygets
under-vattensmottagare. Om man multiplicerar
antalet sekunder med ljudets hastighet i
sekunden i vattnet, så får man avståndet.
En likartad metod användes i själva verket
redan under kriget 1914—18 för att lokalisera
egna eller fientliga fartyg. Men när
amerikanerna ville använda metoden för sitt syfte,
stötte de på stora svårigheter. Ljudet hade till
exempel inte lika stor hastighet överallt.
Framför allt på grundare vatten och ojämn botten
föreföll ljudvågen förflytta sig med ojämna
språng. Här föreligger ett parallellfall till
åsk-bullret. Ett närbeläget åskslag ger bara en kort,
hög skräll. En avlägsen åska höra vi som ett
ihållande dunder och mullrande, än starkare,
än svagare, till dess det dör bort. Det
ursprungliga ljudet var kort, men olika ljudvågor ha gått
olika vägar och återkastats från olika luftlager,
och därför uppstår detta långdragna muller.
Det fordrades långa och omständliga försök,
innan de amerikanska hydrografingenjörerna
löste problemet. Nu är det emellertid löst och
har resulterat i en metod av utomordentlig
precision. Vi skola blott antyda organisationen.
Ett sjömätningsfartyg går längsefter kusten,
på så stort avstånd, att man nätt och jämnt kan
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
