Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1939 - Landväxter i Antarktis. Jordens sydligaste flora, av C. Skottsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTARKTIS’ LANDV ÄXTER
underlaget. Busk- och bladformiga lavar äro
ej många. De förra kunna bli några cm långa,
de senare inneha storleksrekordet, och en av
dem kan mäta ända till 15 cm i tvärmått. I
regel äro skorplavarna rikt försedda med
apothecier, där sporerna bildas, men av
mossorna, som växa i små täta tuvor, påträffades
endast en art med sporkapslar. Även i
Gra-hamslands skärgård, där omständigheterna, som
vi sett, äro så gynnsamma, att fanerogamer
förekomma, utbilda mossorna sällan några
sporkapslar.
Siple påpekar, att ett par av hans rikaste
växtlokaler samtidigt utgjorde häckningsplatser
för sjöfågel, och tänker sig, att kvävegödningen
skulle vara en orsak till växtrikedomen, såvida
inte det är det gynnsamma läget, som attraherat
både fåglar och växter. Som han icke är
botanist, kan man inte begära, att han skall känna
till denna sak närmare. Det är dock, särskilt
genom R. Semanders undersökningar, bekant,
att åtskilliga lavar äro kvävegynnade och
regelbundet träffas där fåglar häcka eller eljest
bruka hålla till, medan andra sky dylika
ställen. Även de »koprofila» arterna kunna dock
få för mycket av det goda, och i de stora
ping-vinstäderna är all växtlighet omöjliggjord,
vilket jag haft goda tillfällen att iakttaga. Även
om fåglarna genom sin spillning gynna
vegetationen i häckningsplatsernas omgivning, en
iakttagelse, som gjordes redan av J. D. Hooker
för 100 år sedan, så äro de dock i stort sett till
förfång för denna, emedan de i millioner lägga
beslag på den bästa marken — vilket man ju
icke kan förtänka dem.
Man torde för närvarande känna omkring 75
mossor och 250 lavar från sydpolarområdet.
Huruvida dessa siffror komma att växa mycket
är omöjligt att säga, men Byrdexpeditionens
resultat tyda på att åtskilligt ännu står att
hämta, framför allt i Grahamsland, och
antagligen komma Rymillexpeditionens samlingar
att erbjuda en del nyheter, fastän ingen av
medlemmarna var botanist. Mossor och lavar
kunna dock samlas av vem som helst, som
har sin uppmärksamhet riktad på saken. De
norska expeditionerna 1926—31 ha tills vidare
endast rapporterat vegetationslös mark. Man
har dock svårt att föreställa sig, att icke på
många håll förhållandena måste vara minst lika
gynnsamma för växtliv som på nunatakkerna i
Marie Byrds land.
Varifrån har nu denna flora kommit? Det
finns en alldeles särskild anledning att i detta
fall framställa en sådan fråga. Som vi sett äro
talrika arter endemiska, d. v. s. ha aldrig blivit
funna utanför sydpolarlandet, och även om av
ovan antydda skäl deras antal med tiden
kommer att minskas, så blir dock troligen en rest
av rent antarktiska arter kvar. Här få vi ett
problem att lösa, ty för icke länge sedan voro
förutsättningarna för livet på land mycket
sämre än nu. Under den långa period, då istid
rådde på norra halvklotet, vilket ju, geologiskt
talat, helt nyligen var fallet, hade den
antarktiska landisen större mäktigKet och utbredning
än i våra dagar, och tydliga spår visa, att det
allra mesta, som nu är blottat och eventuellt
bevuxet, då var täckt av is; kvar voro endast
enstaka bergbranter, där snön ej fick fäste, och
Siple synes föreställa sig, att hans nunatakker
icke alls existerade som sådana. Allt eller det
allra mesta skulle alltså, sedan isen dragit sig
något tillbaka, ha kommit flygande i form av
sporer från omgivande öar och kontinenter.
För lavarnas vidkommande fordras också
närvaron av luftalger, ty den svamp, som växer
upp ur sporen, måste för att bli till lav infånga
dylika. Sedan ha vegetativ förökning och lokal
spridning kunnat bidraga till erövringen av ny
mark. Men hur kommer det sig, att så många
nya arter uppstått på dessa nunatakker? Siple
säger, att växterna för att kunna leva under de
rigorösa förhållandena hastigt måst anpassa
sig till dessa och blivit till nya arter, utrustade
med de speciella egenskaper, som krävas. Detta
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
