Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1939 - Interpellationer och enkla frågor. Det nya frågeinstitutets första tillämpningar, av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅGEIN STITUT
svar i år skulle vara ett tillfälligt fenomen,
måste det dock framstå som synnerligen
naturligt, att en välvillig behandling av de enkla
frågorna automatiskt drar med sig en välvilligare
behandling av de högtidligare, med kammarens
gillande framställda interpellationerna, enär
det skulle te sig irrationellt, om dessa av
statsråden sattes i en lägre klass. På så sätt skulle
interpellationsinstitutet profitera av
frågeinstitutets tillkomst.
Ett års erfarenhet av frågeinstitutet har
givit vid handen, att konstitutionsutskottets
majoritet i fjol ej misstog sig, när den ställde
sin lit till att riksdagsledamöterna frivilligt
skulle ålägga sig återhållsamhet vid debatten
av statsrådets svar på framställd enkel fråga.
Endast vid några få tillfällen har det hänt,
att flera än statsrådet och den frågande yttrat
sig (ibland två gånger), och i regel ha både
svaret och den frågandes kommentarer varit
kortfattade; dock ha kommentarerna ej sällan
överskridit svarets längd. Endast en gång
antog debatten samma fria former som efter
ett interpellationssvar, till på köpet första
gången frågeinstitutet proberades i Andra
kammaren. Frågan rörde regeringens riktlinjer för
överarbetningen av fritidsutredningens
strand-skyddsbetänkande; efter det korta svaret
svävade den frågande ut i ett mycket långt
anförande i själva sakfrågan, och en annan talare
följde honom i spåren. Med talmannens
tillstånd, såsom det heter i protokollet, yttrade sig
hr Fast i formfrågan. Han betecknade
debatten såsom stridande mot frågeinstitutets
väsen och tvivlade ej på att kammaren tämligen
enhälligt skulle bifalla en motion om
avskaffande av frågeinstitutet, ifall yttranderätten
skulle utnyttjas på liknande sätt i framtiden.
»Man har byggt på lojalitet och gott omdöme
hos kammarledamöterna, när man gjort detta
stadgande utan att vidtaga de nödiga
ändringarna i grundlagen» (Andra kammarens
protokoll 4 febr., § 5, sid. 7). Denna utläggning av eti-
kettens krav -— som omedelbart vann pressens
allmänna gillande — har sedan dess iakttagits,
och man torde redan nu kunna tala om en i
bägge kamrarna fastslagen praxis, enligt vilken
debatten begränsas till ett minimum utan att
därför hindra korta opinionsyttringar eller
supplerande frågor från andra än den frågande.
Den materiella skillnad mellan
interpella-tioner och enkla frågor, som man i fjol sökte
uppställa — de förra tänktes som politiska, de
senare som informatoriska —, kan inte anses
ha upprätthållits i praktiken. Visserligen ha
en del frågor uteslutande åsyftat att vinna
snabb upplysning, t. ex. om en proposition i
ett visst ämne vore att emotse, men detta har
icke uteslutit, att åtskilliga frågor haft en klart
politisk tendens. Å andra sidan ha flera
inter-pellationer alltjämt haft ett ganska opolitiskt
och rent informatoriskt syftemål. Över huvud
taget är det logiskt ohållbart att sätta
informatoriskt såsom motsats till politiskt. Det
förefaller, som om icke enbart den önskade
upplysningens sakliga art eller skyndsamma natur
varit avgörande för valet av form för
spörsmålets framställande. Med stor sannolikhet har
interpellationsformen ofta valts oberoende
därav men därför, att man önskat en större debatt
eller åtminstone en möjlighet därtill; omvänt
betyder detta, att den spörjande kunnat välja
frågeformen, när han icke suttit inne eller
kunnat sitta inne med nödiga sakupplysningar
för en ingående debatt men ändock velat slå
på trumman eller göra sig till ett medium för
opinionen i en politiskt uppmärksammad fråga.
Att frågeinstitutet ofta haft en politisk udd
visas bäst av att det företrädesvis utnyttjats
av oppositionspartierna. Detta ligger
visserligen i det parlamentariska spelets egen natur,
något som indirekt framgår därav, att kraven
på interpellationsinstitutets reformering i den
ena eller andra riktningen alltid framburits av
personer, som vid tidpunkten i fråga stått
utanför regeringsunderlaget. Följande sam-
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
