Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Emilie Högqvist. Ett livsöde ur vårt 1800-tals teaterhistoria, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIE HÖGQVIST
början fäste man sig knappast alls vid hennes
person, men då hon framträtt några gånger,
finner man ett och annat belägg för att hon
observerats. Det var icke på grund av sin personliga
charm, som hon drog uppmärksamheten till sig
— tvärtom säges hon till en början ha haft klen
plastik och dålig röstbehandling —, men det
tycks i hennes spel ha funnits något besjälat
och fängslande, som stack av mot den mera
schematiska spelstilen hos hennes kolleger på
scenen. De skådespelerskor hon hade att tävla
med levde för det mesta kvar i romantikens
traditionella maner, spelade med stora gester
och sökte imponera genom patetisk
deklamation. Emilie Högqvist var genom både sitt
temperament och sina naturliga förutsättningar
förhindrad att följa denna linje. Hon tycks ha fått
in något av mera spröd och intim behagfullhet,
av sirlig elegans och vek känsla i sitt spel,
vilket verkade som något nytt och fascinerande.
Man föreställer sig hennes apparition och spel
som något i stil med de lätt sentimentala
stålstick, vilka pryda tidens vackra kalendrar,
framför allt de berömda engelska »Keepsakes», av
vilka hon ägde några i sitt eget bibliotek. I
denna riktning gå också åtskilliga av kritikens
uttalanden, fastän deras stela och tafatta
formuleringar ofta låta den egentliga
värdesättningen förbli oklar. Att man vid teatern till en
början icke förstod hennes egentliga område
visas av att man gav henne roller som t. ex.
Leonora i »Fiesco», där hon ej kunde annat än
misslyckas. En dylik uppgift, som krävde
utvecklandet av ett starkt romantiskt patos och
därjämte hos innehavarinnan förutsatte
förmågan av en våldsam deklamatorisk kraft, låg
minst av allt för henne. Hur hon däremot
förmådde fängsla, då hon fick en roll av annan art,
visar hennes framgång i den lilla franska
bagatellen »Giftermål på befallning», som hon
spelade i januari 1836. Här fick hon som den
tjuguåriga Lotta, vilken först är intagen av de
ljusaste förhoppningar att få gifta sig med sin
Emilie Högqvist som Berta i »Stamfrun».
ståtlige grenadjär men som till sin förtvivlan
plötsligt ser sin tillämnade make gå sig ur
händerna, utveckla hela sitt register av graciöst
behag, gladlynt gäckeri och flickaktig
bedrövelse, och resultatet blev en glänsande
framgång. Att man trots detta från teaterledningens
sida envisades att anförtro henne uppgifter inom
det tragiska facket har emellertid sin förklaring:
tidens uppfattning av teatern var sådan, att en
skådespelerska, som ville framåt, med eller mot
sin vilja måste spela en del »stora» roller. Gick
hon ur vägen för dessa, riskerade hon att med
tiden hamna på repertoarens skuggsida och i
publikens ögon reduceras till en kraft i andra
planet. Roller som Berta i Grillparzers
»Stamfrun» och Tisbe i Victor Hugos »Angelo
Mali-pieri» lågo naturligtvis icke alls för Emilie
Högqvist, men hon spelade dem dock och spelade
dem med framgång. Betecknande är, att
kritiken i fall som dessa gillar rolltilldelningen,
fastän den antyder, att skådespelerskans
egentliga fack är ett helt annat. Vad hon för sin per-
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
