Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Emilie Högqvist. Ett livsöde ur vårt 1800-tals teaterhistoria, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIE HÖGQVIST
»Grupper och personager från i går»). Det
påstås här, att Emilie Högqvist vid ett tillfälle i
sin ungdom, då hon spelat i en svensk småstad,
uppsökts av en henne alldeles obekant
engelsman, vilken givit henne rådet att för
utbildning av sin talang fara till Paris och studera
hos mademoiselle Mars, den ryktbara franska
skådespelerskan, Monvels dotter, som ett par
decennier igenom bar upp de främsta rollerna
vid Théåtre Frangais. När Emilie Högqvist
omsider kom till Paris och uppsökte mademoiselle
Mars, skall denna ha emottagit henne med
största välvilja och ur en sekretär framdragit en
biljett från den mystiske engelsmannen, som
till det bästa rekommenderat den svenska
skådespelerskan. Denna historia, som länge tagits
för god, torde emellertid få anses ytterst
osannolik. Orvar Odd var yrkesmässig novellist och
höll sig som sådan icke alltid strikt till
sanningen. En engelsman, som ser på spektakel i
den svenska landsorten och gör sig besvär att
söka upp en femtonårs flicka, vilken uppträder
i dåliga komediroller, för att ge henne goda råd
och rekommendationer för framtiden är ett
kapitel ur en romantisk följetong men ingen
verklighet. Orvar Odds uppgifter skulle kunna
accepteras endast om de kunde visas vara
baserade på vägande faktiska grunder, men dylika
existera i detta fall icke. Särskilt osannolik ter
sig historien i belysning av det kända faktum,
att mademoiselle Mars var allmänt känd för sitt
stela sätt och sin oåtkomlighet. Icke utan
skäl kallades hon »le diamant du Théåtre
Fran-gais», ett uttryck, som alluderade på både
hennes konstnärliga rang och hennes personliga kyla
och hårdhet. Att hon, några och trettio år äldre
än Emilie Högqvist som hon var, skulle ha visat
den okända unga skådespelerskan något
särskilt intresse förefaller därför föga troligt.
Antagligen inskränker sig Emilie Högqvists
bekantskap med henne till en flyktig
presentation; att beröringen dem emellan haft mera
direkt karaktär är både obevisat och osannolikt.
Emilie Högqvist som Avanturine i »Polkan».
När Emilie Högqvist i oktober 1837 kom
tillbaka till Stockholm och återigen framträdde på
scenen, mottogs hon med jubel av sin trogna
publik. Hon spelade nu företrädesvis roller
ur den samtida franska komedirepertoaren, i
senare tid glömda stycken av ytterst ringa
värde, som dock tjusade dåtidens publik genom
att tillmötesgå dess intresse för mondän elegans
och formfulländad konversationsstil. Hon tycks
under denna tid ha excellerat i behagfullt
koketteri och älskvärd spiritualitet. Sätherberg
säger i sin hyllningsdikt till henne, att »du är
skönast, när gracerna och skämtet kring dig
dansa». Än mera än förut imponerade hon också
genom glansen av sin yttre apparition och detta
icke blott i moderna stycken utan även i
kostympjäser. När Friedrich Halms »Griselda»
på nyåret 1839 gick över scenen, sades det i
pressen, att det kungliga paret Artus och
Gi-nevra (den senare rollen spelades av Emilie
Högqvist) företedde bilden av ett föga harmo-
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
