Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Emilie Högqvist. Ett livsöde ur vårt 1800-tals teaterhistoria, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILIE HÖGQVIST
niskt äktenskap, ty det syntes tydligt, att
konungen, som uppträdde i en ytterst enkel
kostym, måst bortsälja alla sina
ceremonidräkter för att tillfredsställa sin höga gemåls behov
av en elegant garderob. I Scribes komedi
»Kotteriet» tillät hon sig att bättra på Kungl.
teaterns klena förråd av rekvisita genom att låna
ut dels en dyrbar möbel från sin egen våning,
dels en silverservis, som gjorde stor effekt, då
den presenterades i styckets tredje akt. Under
denna tid gjorde hon också ett par roller, som
gåvo henne tillfälle att uppträda i manlig dräkt
■— vilket förut Sara Torsslow älskat att göra—,
och vann därigenom mycket bifall av publiken,
fastän kritiken lät höra en del reservationer.
Särskilt som den femtonårige hertigen av
Richelieu i Bayards och Dumanoirs lilla komedi
»Richelieus första vapenbragd» blev hon
mycket beundrad för sitt friska humör och sin
vinnande ungdomlighet.
Den ofantliga popularitet, som tidigare följt
henne, började emellertid så småningom trots
framgångarna att gå något tillbaka. I juni 1840
antyder Fritz Dardel i ett brev till Carl August
Adlersparre, att man börjat tröttna på henne
(»Stackars liten, som ej längre är publikens
gunstling!»), och vid hennes recett 1841 var
salongen ganska glest besatt. Kritiken ägnar
henne dock alltjämt ett ganska ampelt
erkännande, så t. ex. då hon spelade dogens gemål
Elena i Delavignes tragedi »Marino Falieri»,
vilket föranledde recensenten i Freja till
följande omdöme: »Mamsell Högqvist, ehuru som
vanligt något besvärad av versen, var
känslofull och hänförande i sitt spel samt till och med
briljantare än de kostymer hon begagnade,
vilket i sanning ej vill säga så litet.» Men man
har av uttalandena om henne från denna tid ett
starkt intryck av att hennes hälsa och därmed
också hennes vitalitet på scenen börjat
märkbart avtaga. Den utländska resa hon anträdde
på sommaren 1842 var säkerligen en nödvändig
rekreation. Meddelandet om hennes avresa
kommenteras i Freja på ett sätt, som antyder,
att man dock alltjämt hade klart för sig hur
svår hon var att umbära. »Mamsell Högqvist»,
heter det, »lämnar i dessa dagar landet och
skall ej återkomma åtminstone på ett år. Vem
som under denna tid skall fylla hennes plats på
Kongl. Teatern kunna vi ej inse. Men det blir
ej blott såsom konstnär hon skall efterlängtas;
de glada middagarna och supéerna vid Gustaf
Adolfs torg komma även att under instundande
vinter torka in, till ledsnad för mången,
oberäknat den saknad som måste intaga varje
nödställd like, för vilken hennes goda hjärta alltid
stått öppet och hennes frikostiga hand alltid
tillreds.»
Vid sin återkomst hade hon emellertid
återvunnit så pass mycket hälsa, att hon på nytt
kunde gå in i repertoaren och även åtaga sig
flera nya roller. I september 1843 uppträdde
hon med stort bifall som Ofelia. Brinkman,
hennes trogne kavaljer, kunde, fast till åren
kommen, ej, som han skriver till grevinnan De Geer,
motstå frestelsen att åt en sadan konstnjutning
uppoffra en del av sina återstående
kroppskrafter. »Den sköna Emilie (hon har verkligen
på sin resa i Italien blivit alldeles föryngrad)
spelade i det närmaste förträffligt och
förtjänade allmänhetens högljudda bifall.» En ny
Shakespeareroll fick hon under dessa sina
sista år vid scenen tillfälle att utföra,
nämligen Julia mot Georg Dahlqvist som Romeo.
Hennes prestation omtalas med mycket bifall,
men hon fick spela blott fyra gånger, ty sedan
Mercutios framställare Hyckert natten efter
generalrepetitionen dött för egen hand ville
stycket ej taga någon fart. Själv var hon alltjämt till
krafterna mycket nedsatt och for på sommaren
till Karlsbad för att genomgå en brunnskur.
Hennes kamrat vid teatern fru Marie-Charlotte
Eriksson berättar i brev den 25 aug. 1845 för fru
Marianne Ehrenström, att hon fått brev från
Karlsbad: »Mamsell Högqvist befinner sig väl
men fruktar mycket för vårt stränga klimat
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
