- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
526

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Emilie Högqvist. Ett livsöde ur vårt 1800-tals teaterhistoria, av O. Wieselgren - Kräftpesten i Sverige. Dess härjningar och bekämpande, av Gunnar Alm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KRÄFTPEST

Ariosto, Tasso, Shakespeare och MoUére. Den
aktuella romanlitteraturen representeras av
Eugéne Sue och Paul de Kock. Ett nummer i
boksamlingen verkar rörande: det är ett
anonymt verk med titeln »Om straff och
straffanstalter», utgivet 1840. Man undrar kanske
vad en avhandling i kriminologi har att skaffa
i en skådespelerskas bibliotek, men förklaringen
ligger nära till hands. Författaren till det
anonyma arbetet är nämligen Oscar I själv, som
under sin kronprinstid livligt intresserade sig
för penitentiära problem och vann ett berättigat
anseende som talesman för moderna principers
tillämpande inom fångvården. Tydligen är det
väl ett presentexemplar, som den kunglige
författaren skänkt sin vackra älskarinna.

Om värdet av Emilie Högqvists rent
konstnärliga insats tycks man under åren närmast
efter hennes död ha varit tämligen tveksam,
och det fattades icke röster, som ville reducera
dem till en obetydlighet. Betraktad under ett
vidare perspektiv, ter sig saken dock
annorlunda. Redan tidigare har här antytts vari
hennes styrka låg. Hennes framgång berodde
främst på att hon företrädde en stil av förut på
svensk scen osedd intimitet, värme och
nyansrikedom. Men därjämte kom hon med ett
glittrande scenlynne, en friskhet och en spelglädje,
vartill den tidigare, mera formellt bundna
svenska scentraditionen ej företett något
motstycke. Vill man taga några jämförelser ur våra
dagars teater konst, erbjuda sig närmast namn
som Inga Tidblad och Signe Hasso. Emilie
Högqvist i sina mansroller föreföll publiken
på 1830-talet lika frisk och lika oemotståndlig,
som Inga Tidblads Rosalind ter sig för oss, och
hennes spröda flickgestalter verkade lika naivt
betagande som Signe Hasses unga flicka i
»Huset vid landsvägen». Då kritiken klagade
över att hon i tragiska roller saknade »styrka,
värdighet och majestät», betyder detta blott,
att hon bröt det traditionella formschemat och
gav ett mera omedelbart uttryck åt sin känsla.

Förmodligen var hennes Maria Stuart nära släkt
med Signe Hassos: bägge framställningarna
hade sin styrka i slutscenen, där det varmast
och äktast mänskliga bryter igenom.
Naturligtvis fanns det i hennes spel mycket, som en
senare, mera naturalistiskt orienterad tid skulle
ha betraktat som alltför konventionellt och
delvis även för avsiktligt och effektsökande. Men
i den konstnärliga miljö, där hon verkade, förde
hon dock in ett nytt själsligt moment, vilket
otvivelaktigt innebar ett berikande av den
sceniska konstens uttrycksmedel, låt vara att det i
något för hög grad anpassade sig efter tidens
sentimentala stämningsläge. Rätten till en plats
i den svenska skådespelarkonstens historia kan
eftervärlden därför icke förneka henne, även
om hon icke på något avgörande sätt påverkat
våra sceniska traditioner. O. Wieselgren.

KRÄFTPESTEN I
SVERIGE.

DESS HÄRJNINGAR OCH BEKÄMPANDE.

Kräfttiden har numera blivit nästan en av
det svenska folkets nationalhögtider, och litet
var frågar sig kanske med en viss ängslan hur
länge det skall förunnas oss att njuta av de
läckra djuren, hotade som de äro av kräftans
värsta fiende, kräftpesten. Några upplysningar
härom ha därför måhända sitt intresse.

Huruvida kräftan inkommit till vårt land
i historisk tid eller om den fanns där redan
förut lär väl knappast någonsin bli fullt
klarlagt. Därom synas dock de kräftintresserade
historikerna vara ense, att kräftan icke
begagnades såsom maträtt under äldre tider utan
först under 1500-talet. Enligt vissa uppgifter
skulle konung Johan III ha introducerat
kräftan på vårt bord. Ganska säkert är emellertid,
att kräftan först under senare delen av 1800-

526

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0564.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free