Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Romansk språkforskning. En översikt över aktuella spörsmål och arbetsuppgifter, av Alf Lombard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMANSK SPRÅKFORSKNING
nutida språkskedet, den senare är historiker.
Den ene använder enbart primärmaterial, som
han själv excerperat direkt ur texterna utan att
anlita någon enda av sina föregångare; den
andre citerar och bemästrar en vidlyftig
samling förarbeten. Den ene drar idel egna
konklusioner, den andre sorterar andras
diskussionsinlägg. Sandfelds syntax kommer säkerligen att
länge förbli det grundläggande originalverket i
sitt slag. Lerchs syntax är mindre definitiv,
mindre självständig, en orienterande handbok,
som klart omtalar hur långt diskussionen
hunnit i de olika frågorna men vars egna omdömen
ibland inbjuda till kritik.
Ett viktigt forskningsobjekt utgöres av de
förändringar litteraturspråket undergått under de
senaste decennierna, d. v. s. vår egen
generations nymodigheter. De yttringar av språkets
liv, till vilka vi själva äro omedelbara öron- och
ögonvittnen, ha vi naturligtvis särskilda
förutsättningar att bedöma. Det är ett stort misstag
att tro, att studiet av rent moderna
språkföreteelser är mindre vetenskapligt, mindre fint än
de historiska studierna. Vilka vackra resultat
dylika undersökningar kunna ge framgår till
fullo t. ex. av de nyssnämnda verken av
Damou-rette-Pichon och Sandfeld. Och varje sentida
utforskare av ett äldre språkskede vet vilken
värdefull hjälp han har av samtida
grammatikers iakttagelser. Av de romanska språken är
det nog för franskan, som nutidsskedet
undersökts mest ingående, vilket varit en tacksam
uppgift. Den sedan 1600-talet i stort sett
konservativa franskan har nämligen under de
senaste mansåldrarna undergått ganska väsentliga
förändringar, särskilt i ordförråd och syntax.
Dessa nymodigheter ha naturligtvis på sina
håll i Frankrike stött på patrull. Traditionen
bjuder att anse som definitiv den franska, på
vilken 1600-talsklassicismen avfattade sina
litterära mästerverk, och puristerna — en
manstark och stridslysten skara — gå ideligen till
storms mot vad de anse språkligt oriktigt och
diskutera ivrigt tusen grammatiska detaljer.
Flera dagliga tidningar ha sina egna
språkkritiker, som skriva regelbundna krönikor, svara på
allmänhetens frågor etc., t. ex. Abel Hermants
»Chroniques de Lancelot» i Le Temps, Maurice
Schönes »La grammaire en zigzag» i L’CEuvre;
icke att förglömma äro André Thérives
»Que-relles de langage» i Les Nouvelles Littéraires
och Albert Dauzats »Le petit courrier de
Ménage» i hans tidskrift Le Frangais Möderne.
Diskussionen om det egna språket, dess rykt
och ans har alltid legat för den bildade
publiken i Frankrike och kan t. o. m. komma den
att glömma politiken. Man kan sålunda
lidelsefullt diskutera om en fransman med rena
naglar kan tillåta sig säga je m’en rappelle
och il part å Bordeaux eller om dessa
vändningar blott skola tillhöra vulgärspråket.
För att sakkunnigt sovra vissa puristiska
strävanden och samtidigt centralisera dem
instiftades den 3 maj 1937 i Paris ett slags statlig
språkförädlingsanstalt, Office de la langue
fran-gaise. Den utarbetar och offentliggör förslag
till lämpliga uttryck för nya företeelser och för
sådana fall, där bruket ännu ej stadgat sig; den
sysslar även med korrigering av ords uttal och
förbättrad rättstavning. Institutionens förste
chef var Ferdinand Brunot.
Om franskans systerspråk kan jag fatta mig
kortare. Om provensalskan är för övrigt
i detta sammanhang icke mycket att säga. Det
viktigaste i gång varande arbetet är Wartburgs
redan nämnda verk, som trots sin titel har både
langue d’oc och langue d’oil till föremål. På
det hela taget är nog forskarnas intresse för
provensalskan något på tillbakagång, och
huvudtidskriften, Revue des Langues Romanes,
ligger i själatåget.
Studiet av Pyreneiska halvöns tre
språk är synnerligen livaktigt, och det finnes
tre officiella specialinstitutioner för
modersmålets utforskande: Den filologiska avdelningen
av Institut d’Estudis Catalans i Barcelona, grun-
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
