Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9. Oktober 1939
- Den svenska upplysningens främste. Kellgren i nyare svensk litteraturforskning, av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försakelsemoralen ställer han upp en altruistisk
välgörenhetsmoral. Drastiskt gör han det i
gravdikten över mamsell Dubois. Hon hade,
heter det, ägnat sitt liv åt nöjet och kärleken
men förtjänar också att prisas för sin dygd, den
dygd nämligen, som »till båda kön sitt välde
lika sträcker»: »att ha ett ömsint bröst, och
göra gott åt andra». I »Till Rosalie» är
Kellgren nog djärv att kalla själva den erotiska
hängivelsen en dygd:
Ja följ dit Kärleks-Guden leder;
Förtro dig i hans ömma skygd;
Att älska sjelf är all din dygd,
Och vara älskad all din heder.
En helt annan gripenhet få Kellgrens vers
och prosa efter 1780-talets mitt. I sin kamp mot
fördomarna nöjer han sig inte längre med
slingringar och bakvägar, han gör ett öppet
frontangrepp. Det sker, när han i Stockholms
Posten 1787 tillsammans med vännen Nils von
Rosenstein tar upp striden mot ordensmystiken,
swedenborgianismen, andebesvärjelserna och
andra dylika förromantiska moderörelser, vilka
sedan några år svepte över landet och fingo
anhängare i alla kretsar ända upp till hovet.
De båda upplysningsmännen föregåvo sig ha
stiftat ett sällskap, som de kallade Pro sensu
communi. De publicerade 20 teser, vilka många
nutidsmänniskor kunna ha gott av att höra.
Här äro två:
7.
För 7 sekler tillbaka trodde man allt hvad man ej
begrep, emedan man ingen ting visste: nu vet man
mycket som man ej begriper, och derför tror man
allt.
8.
Att tro en sak är för de fleste menniskor det
samma, som att ej tänka derpå.
 |
»Venus som stiger ur badet.» Marmorstaty av J. T.
Sergel. Bilden visar det nyklassiska skönhetsideal,
som mot 1700-talets slut avlöste rokokons i konsten,
liksom i litteraturen. |
Sylwan säger med rätta, att här ej längre
som på 1770-talet Voltaires hånfulla ironi är
det högsta mönstret för Kellgren. Troligen
påverkad av Rosenstein, uppställer denne nu
Locke som ideal för filosofen. Det patos han
nu gripes av, när han talar om sanningen, är
dock mera släkt med Rousseaus. På samma
gång bevittnar man hos den svenske diktaren
»en frigörelse av krafter, som förut varit
bundna». Kellgren var egentligen en
passionerad natur. All hans känslas sparade styrka
ställes emellertid i upplysningens tjänst.
»Från dårskap är all last, all dygd af ljuset är»,
heter det med högtidlig förkunnarton i »Man
äger ej snille för det man är galen», och i
prosakommentaren till denna dikt framställes
skaldens och sanningssägarens insats som en
ödesbestämd och ödesdiger offergärning.
Lyckan och löjet voro människans bestämmelse
enligt Kellgren 1777; Kellgren 1787 ser i
lidandet och olyckan snillets adelsmärke:
»Sanning, Dygd, Rättvisa, Fädernesland, Mensklighet:
säg, kan du nämna dessa heliga namn utan rörelse i
ditt blod, utan skakning i dina fibrer? Ser du blott
med ett åtlöje dina likars dårskap? med förakt deras
laster? med ömkan deras olyckor? Den håg du känner
att utmärka dig af talanger, hvad har den till föremål?
Mon en titel, en prydnad, ett anseende öfver hopen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0635.html
