Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9. Oktober 1939
- Den svenska upplysningens främste. Kellgren i nyare svensk litteraturforskning, av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den älskade givit en ren och himmelsk urbild
av skönheten, menar han alls inte, att en
översinnlig, ideell skönhet verkligen existerar. Han
är ej på allvar religiös, därför att han säger,
att han genom den älskade fått en aning om
Guds väsen. Föreställningen om sfärernas
harmoni hade han hånat i sitt angrepp på
mystikerna 1787. Han trodde lika litet därpå,
eller på änglar och andar, när han i den 1790
publicerade kärleksdikten skrev om den
allbesjälning kärleken skänkt honom:
Men liflig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni,
på berget englars harpor hördes
ur djupet mörka andars skri.
Klokt avvägande de skilda forskarnas
åsikter om »Den nya skapelsen» och fint
analyserande mästerverkets estetiska värden,
hävdar Sylwan bestämt, att Kellgren aldrig blev
romantiker. »Den till hands liggande
jämförelsen med Thorild låter genast olikheten träda
fram. Kellgren var icke delaktig i det all-liv,
som hans motståndares hela väsen var fyllt av.
Blott i ett enstaka benådat skapandets
ögonblick lyftes han av en sådan stämning,
förnimmer och inspireras av ’de höga sfärers
harmoni’.»
Thorild är utan tvivel ett romantiskt
temperament heltigenom, intensivt och i varje
ögonblick levde han en känslomänniskas liv.
Förstånd och känsla voro inte hos honom
splittrade som hos Kellgren. Det är väl till sist
denna skillnad, som gjorde de båda männen
till fiender, och icke några divergenser i
åsikter. Ty även Thorild var en anhängare av den
radikalaste upplysningen. Han trodde
obetingat på förnuftet och på den förnuftiges,
d. v. s. sin egen, obetingade förmåga att
omskapa människorna och världen efter sina idéer.
Bland dessa hans idéer äro många nära
besläktade med Kellgrens. Thorild är, som redan
nämnts, panteist, och hans angrepp på dem,
som satt »en människodåre på himmelens tron»,
lämna Kellgrens långt efter sig i aggressivitet.
En annan likhet är, att även Thorilds
uppfattning av natur och själsliv och deras
sammanhang närmast är materialistisk, ehuru ej
mekanistisk utan vitalistisk. Att Kellgren sökte
stämpla Thorild som en av upplysningens
fiender var ett rent misstag, säkerligen orsakat av
deras sammandrabbning på ett annat område,
det estetiska. Men även denna estetiska
motsättning, eller åtminstone dess räckvidd, beror
snarast på en missuppfattning, denna gång
ömsesidig. Thorild försökte, och lyckades, för
mer än ett århundrade framåt, framställa saken
så, som om han talat det fritt skapande geniets
sak mot ett småaktigt regeltvång, vars
förespråkare var Kellgren. Men de senaste
decenniernas forskning har visat, att båda männen
hade samma estetiska grundprinciper. De
ansågo båda, att smaken är relativ, växlande från
land till land, från tid till tid och från människa
till människa, och väl att märka: Kellgren
hade hävdat denna åsikt före Thorild. Han
hade, ansatt av äldre författare med trängre
smak än han själv, utlagt ordspråket, att var
fågel sjunger efter sin näbb. Men när Thorild
krävde rätt att skriva orimmat, som
Greklands och Roms skalder, svarade Kellgren med
parodien om »Snöskottning», där han bemötte
frihetskravet genom att driva det in absurdum,
låtande en stockholmsk husägare vägra att
skotta snön framför sin trappa, därför att
»Sibirien och Grönland trifvas gudomligen
oskottade». Hur skall denna dubbelhet
förklaras? Det enklaste svaret på den frågan är
kanske, att »Passionerna», den dikt av Thorild,
som gav anledning till striden, är dålig poesi,
hur genialisk dess författare än var. Det fanns
en gräns för Kellgrens smakrelativism —
liksom naturligtvis också för Thorilds —, han
gjorde halt vid ett »allmänt fult». Dessutom
har Kellgren låtit andra än estetiska hänsyn
spela in, sociala hänsyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0637.html
