- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
619

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1939 - Nyare svensk ortodoxiforskning, av Hj. Lindroth (Uppsala)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ORTODOXIFORSKNING

i den lutherska ortodoxiens försoningslära på
grundval av Laurentius Paulinus Gothus’ och
Jonas Magnis skrifter» (1937). Det är en
väldig uppgift, som Sjöstrand här förelagt sig. Den
kan sägas vara av dubbel art. Å ena sidan vill
Sjöstrand lämna ett bidrag till svensk
teologi-historia och framlägga en strängt historisk, resp.
dogmhistorisk undersökning. Ä andra sidan
avser han att med stöd av framför allt svenskt
material men, i den mån detta är otillräckligt,
även material från den lutherska ortodoxien
över huvud söka analysera och förstå
ortodoxiens försoningslära och sålunda fylla en rent
systematisk-teologisk uppgift.

Redan i avhandlingens första huvuddel, som
behandlar tidigare ortodoxiforskning, ger
Sjöstrand sin egen grundsyn på ortodoxien tydligt
till känna. Särskild uppmärksamhet ägnas åt
Albrecht Ritschls ortodoxitolkning, enär denna
under senare tid utövat stort inflytande på den
gängse förekommande uppfattningen om
ortodoxien. I likhet med Ritschl, som enligt
Sjöstrand företräder den »klassiska
rationaliserande» ortodoxitolkningen, menar Sjöstrand, att
det i den ortodoxa åskådningen finns
rationellt-juridiska föreställningselement och
rationalisering av det kristna trosinnehållet. Men i
motsats mot Ritschl vill Sjöstrand göra gällande,
att de rationellt-juridiska begreppen icke
användas som adekvata uttrycksmedel utan blott
som symboler eller antydningsmedel för en
djupast irrationell trosåskådning. Då de
»irrationella» elementen enligt Sjöstrand äro
likvärdiga med »religiösa», avser han med
framhållandet härav en »Ehrenrettung» för
ortodoxien gentemot varje sådan tolkning, som
ut-blottar densamma på religiöst innehåll.

Arbetets andra huvuddel är ägnad åt en med
hänsyn till försoningsläran förberedande
strukturanalys. Här konstruerar Sjöstrand fram
Jonas Magnis och Laurentius Paulinus Gothus’
teologiska system och visar hurusom
försoningsläran i det ortodoxa systemet intar den

centrala platsen. I denna lära måste sålunda
det mest karakteristiska för den ortodoxa
åskådningen komma till synes. Resultatet av
denna förberedande analys blir konstaterandet
av att det finns vissa »irrationella» moment i
den ortodoxa åskådningen eller en »dialektisk
karaktär» i den begreppsliga utformningen av
den ortodoxa läran.

I arbetets tredje och sista huvuddel når
Sjöstrand sitt egentliga objekt: ortodoxiens
uppfattning av Kristi försoning såsom satisfaktion.
En beaktansvärd nyhet i förhållande till
tidigare ortodoxiforskning är, att Sjöstrand
noggrannare än man förr gjort ger akt på det nära
sammanhanget mellan kristologi och
försoningstanke i det ortodoxa systemet. Ortodoxiens
kristologi visar nu, att Kristus i
försoningsverket icke tänkes handla qua homo eller som
mänsklighetens representant inför Gud, ty
Kristus är enligt den ortodoxa åskådningen ingen
annan än Sonen, den andra personen i
treenigheten, och sålunda icke att skilja från Gud själv.
I framhållandet härav träder Sjöstrand i
opposition bl. a. mot Gustaf Aulén, som i sina
uppmärksammade Olaus-Petri-föreläsningar »Den
kristna försoningstanken» (1930) gör gällande,
att den ortodoxa försoningsläran i det stycket
delar den främst av Anselm av Canterbury
representerade latinska försoningstypens
struktur, att Kristus även av de ortodoxa fäderna
tänkes i satisfaktionen lida å mänsklighetens
vägnar och såsom dess representant det, som
människorna förtjänt att lida. Sedan Sjöstrand
vidare på skilda punkter inom den ortodoxa
teologien, framför allt i sakramentsläran,
konstaterat »irrationella» och »dialektiska»
element, når han sitt slutliga resultat, som
innebär, att »det ortodoxa försoningstänkandets
juridiskt-rationella struktur liksom
genom-väves av försoningsmysteriet». Medan man
tidigare menat, att den ortodoxa
försoningstanken uppburits av en utpräglat rättslig
grundsyn, är Sjöstrands mening den, att legalis-

619

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0659.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free