Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Oktober 1939 - Musik till »Peer Gynt». Söderman, Grieg och Egk, av Folke H. Törnblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEER-GYNT-MU SIK
vejgs sång i fjärde akten och hennes vaggsång
vid dramats slut var han så gott som
oöverträffad, »Ingrids klagan» är en av hans finaste
ingivelser, och den stormfyllda afton vid
kusten, i vilken femte aktens första scener
utspelas, har fått ett förspel, som i
stämningsintensitet icke lämnar något övrigt att önska. Över
huvud taget äro alla de stycken, som
förekomma i de välkända orkestersviterna, av en
fullödig kvalitet. Men t. ex. scenen mellan
Peer Gynt och de tre säterjäntorna i andra
akten torde ha varit ett av de ställen, som
Grieg stod »rent stille ved». »Djevelskap må
det vaere deri», hade Ibsen ursprungligen
önskat, men »djevelskap» i musik var
någonting, som knappast låg för Grieg, och
hans gestaltning av mötet mellan Peer och
de tre galna jäntorna är kanske det tamaste
i hela partituret. Grieg var fullt medveten
om detta, därpå tyda de omständliga
brevkommentarer med anledning av ett
uppförande, med vilka han sökte blåsa in den
önskade egenskapen i de timida tonerna.
Detsamma gäller scenen i sista akten, där
samvetets röster anklaga Peer Gynt. Stråktremolo
och enkla kromatiska gångar ha där fått täcka
den fullständiga bristen på ingivelse. Om man
därmed jämför vad Söderman åstadkommit, så
måste man beklaga, att han icke mer
fullständigt tonsatte Ibsens drama. Ty Söderman var i
motsats till sin norske kollega en boren
dramatiker, och han skulle — som hans biograf
Gunnar Jeanson framhållit — säkert ha
kommit det dramatisk-psykologiska i »Peer Gynt»
närmare in på livet, än vad som stod i Griegs
makt. Det nyssnämnda uppträdet mellan Peer
Gynt och hans sjuka samvete har Söderman
gestaltat som en spökscen med dramatiskt
effektfulla poänger, och den bjuder på en
motivisk utveckling, som alldeles saknas hos
det motsvarande norska partiet, där Grieg nöjt
sig med att sex gånger upprepa samma sak
och där endast tonartsväxling och styrkegrad
antyda en utveckling och ett skeende. Ännu
mer belysande för de båda tonsättarnas olika
förmåga och inställning är kanske musiken till
scenen vid mor Åses dödsbädd. Griegs
utomordentligt gripande sorgmarsch fångar själva
dödsstämningen och har svällt ut till en
tondikt om döden i allmänhet. Söderman däremot
lämnar inte ett ögonblick själva situationen i
dramat, denna ödestunga och samtidigt halvt
groteska scen, då Peer Gynt fablar om sin och
moderns färd till himlen, och hans musik säger
ingenting utanför denna scen och situation, kan
aldrig som Griegs bli ett verkningsfullt avsnitt
i en orkestersvit. Å andra sidan har Grieg
tecknat Solvejg finare och utvecklat en humor
i t. ex. förspelet till uppträdet hos
Dovre-gubben, som Söderman troligen icke mäktat
göra maken till. Det är synd, att tanken på att
ett samarbete mellan den norske musiklyrikern
och den svenske musikdramatikem skulle
kunnat etableras är så fåfäng och absurd.
Men alla de ovannämnda och välkända fakta
angå endast musik till vissa därtill speciellt
ägnade partier i »Peer Gynt». Varför försökte
ingen av tonsättarna göra en opera av Ibsens
drama? Södermans innerligaste önskan var ju
att få göra sig gällande som operakompositör,
och han försökte ett flertal gånger realisera sin
önskan. Grieg var också — ehuru icke så
träget som svensken — ute på samma stråt.
Men »Peer Gynt» tycks i det sammanhanget
icke ha lekt någon av dem i hågen. Är dramat
över huvud taget lämpligt som stoff för en
opera?
Det kom ett svar på den frågan i Berlin i
november 1938, då Staatsoper hade urpremiär
på Werner Egks »Peer Gynt». Egk är en av
de mest uppmärksammade yngre tonsättarna i
våra dagars Tyskland. Han hade för ett par
är sedan stor framgång med sin opera »Die
Zaubergeige», och med anledning därav voro
förväntningarna på hans tonklädnad av det
norska diktverket högt spända.
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
