Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Dokumentär film. Reportagefilmens historik och utveckling, av Gösta Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOKUMENTÄR FILM
satt uthållighet och ökat
motstånd på den inre fronten.
Men man hade ingen råfilm
och kunde därför inte spela
in några propagandafilmer.
Då besannades återigen, att
nöden är uppfinningarnas
moder. Några djärva och
experimenterande ungdomar,
en filmfotograf Lev Kulesjov,
en filmklipperska Ester
Schub, en ung teoretiker
Dziga-Vertov och några
konstruktivt begåvade ingenjörer,
samlade ihop gamla
journaler från Tyskland, Frankrike,
England och Amerika,
skildrande trupparader,
kungabesök, invigningar av järnvägsstationer
eller broar, medaljutdelningar från kriget,
stapelavlöpningar, strejkoroligheter m. m.,
och klippte ihop korta bitar från varje parti,
så att motsättningarna mellan bilderna
under-strökos. Genom korta, expressiva texter fick
hela filmen en bestämd grundstämning och
tendens. Kaiserns paraderande trupper med deras
kadaverdisciplin blev kontrasten till de för sitt
liv och sin existens kämpande gruvarbetarna
vid strejkoroligheterna i U. S. A. Där såg den
ryske arbetaren, som trasig och hungrig slogs
för sin blödande fosterjord, att han inte var
ensam i kampen. Millioner över hela jorden
kämpade som han, och millioner önskade
ingenting högre än att hjälpa honom. Tack vare
att dessa filmers upphovsmän inte bara voro
övertygade bolsjeviker utan lika mycket
skickliga och habila artister med ett starkt
utvecklat sinne för rytm och filmeffekter, blevo
filmerna utmärkta. De fångade åskådarens
intresse genom sitt rika och omfattande,
»gedigna» verklighetsmaterial, och eftersom de
samtidigt flammade av patos och hänförelse,
lämnade deras tendens honom heller inte oberörd.
rr-,- Vf- -Tl-^^r^l^
.i
r
Bildeffekt ur den ryska filmen »Entusiasm» 1931.
Den teknik, som sålunda fötts i en stund av
filmbrist och nöd, skulle några år senare
betyda en revolution inom hela stumfilmen.
Under namn av montageteknik innebar den en
förnyelse av hela stumfilmens form, en
förnyelse, för vilken de stora ryska
filmregissörerna Eisenstein och Pudovkin blevo
banbrytande. De gjorde 1927 samtidigt vardera
en »dokumentarisk inspelning» av den ryska
revolutionsveckan i oktober 1917.
Eisen-steins hette »Tio dagar som skakat världen»
och Pudovkins »S:t Petersburgs sista dagar».
I dessa filmer försökte de så troget som
möjligt återge vad som verkligen hänt, men
eftersom filmerna inspelades till 10-årsminnet av
revolutionen, hade också alla möjligheter att
ironisera över t. ex. Kerenskijs borgerliga och
antiproletära sympatier väl tillvaratagits. De
rörde sig med dokumentärt stoff men voro
alltså inte i egentlig mening dokumentära.
Under 1920-talet var den rent dokumentära
film, som ville vara något mer än ett tillfälligt
journalistiskt reportage, inte i någon större
utsträckning populär. Ryska regissörer fortsatte
mycket sporadiskt att fullborda en och annan
675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
