Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Dokumentär film. Reportagefilmens historik och utveckling, av Gösta Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOKUMENTÄR FILM
Ur W. Ruttmanns »Berlin» 1926. Ett försök till syntes
av storstadens själ.
långfilm av dokumentär art. Den mest bekanta
av dem torde vara »Turksib», som i en
inspirerad form skildrade det väldiga järnvägsbygget
mellan Sibirien och Turkestan, hur banan
Turksib blev till trots öknar och strida floder,
sandstormar och bitande köld. Den filmen hade
bakom sin nyktra verklighetsskildring ett
brinnande patos, men det var ett arbetets,
civilisationens och uppbyggandets patos. Den röda
revolutionen var inte längre aktuell.
Experimentatorn och brushuvudet
Dziga-Vertov fortsatte som förut. Han gick ut med
sin kamera och »diktade», vilket bestod i att
han fotograferade gator, torg, människor, bilar,
tåg o. s. v. och sedan klippte ihop detta huller
om buller med talrika dubbelkopieringar och
dubbelexponeringar. Numera såg man på
honom som enbart en teoretiker, som aldrig
kommit förbi sina teorier. Hans mest kända filmer
från dessa år hette betecknande nog »Mannen
med filmkameran» och »Entusiasm».
Inom 1920-talets filmhistoria spelar den
franska avantgarderörelsen under åren 1922—27 en
ganska betydande roll. Den reagerade mot den
franska filmens teatertraditioner och hela den
sceniskt influerade form och teknik den tagit
i arv från teatern. Avantgardisterna strävade
efter att upplösa den dittills härskande filmen,
underminera den och skapa misstro till den.
Flera av avantgardisterna voro unga målare
eller författare, och i konstnärligt avseende
voro de ofta starkt influerade av surrealismen.
Deras opinion mot den kommersiella franska
filmen fick många former, och en av dem var
att spela in långfilmer utan skådespelare och
handling. Alberto Cavalcanti gjorde sålunda en
film, som fick det mycket träffande namnet
»Rien que les heures» (Ingenting annat än
timmarna), och den skildrade heller ingenting
annat än timmarnas växling under ett dygn i en
storstad som Paris. Människor skymtade
framför kameran, skuggor och silhuetter gledo
förbi. Ibland tyckte man, att man kände igen
deras ansikten eller utseenden, men det spelade
så liten roll. Deras typ kände man igen, och
det var huvudsaken. Och Cavalcanti nådde
otvivelaktigt sitt mål med filmen. Han
bevisade, att själva händelselösheten kan vara
dramatisk nog, själva timmarnas växling kan
bjuda på mycket mer spänning, än man anar. I
det avseendet var den filmen en högklassig
representant för den dokumentära filmen.
Cavalcanti var inte ensam. André Gide,
säkerligen mera betydande som författare än som
filmare, gjorde en resa till Kongo och skildrade
den i en film, »Voyage au Congo», där han
bakom reportaget försökte nå fram till en
syntes av kongonegrernas kultur och andliga
ståndpunkt. Och något år senare började i
Frankrike de första naturalistiska filmerna om
kriget komma. De ville vara dokumentära, de
saknade spelhandling — kriget självt och
krigslyckans växlingar skulle vara regissören!
Men deras grå hopplöshet var inspelad, deras
mörka kasematter i Douaumont- och
Vauxfor-ten voro målade på väv och påklistrade, och
deras namnlösa grå poiluer voro berömda och
lysande franska skådespelare. Att
resultatet ändå blev så bra, som verkligen var fallet,
måste anses för mycket anmärkningsvärt.
676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
