Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Dokumentär film. Reportagefilmens historik och utveckling, av Gösta Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOKUMENTÄR FILM
Isberg. Ur filraupptagningen från Scotts antarktiska expedition
1910 ff.
den vill nå de stora konstnärliga resultaten.
Här spelar det inte heller någon roll längre, om
bilderna äro verklighetsreportage eller
arrangerade. Här har man nått utöver den primära
verklighetssynpunkten. Olympiafilmerna äro
inte dokumentärfilmer i hävdvunnen
bemärkelse, de äro filmdokument.
Själv sade Leni Riefenstahl sig vilja sträva
efter att skildra den olympiska idén, arvet från
Hellas, sportsmannaandan, kampen och
segerruset. Hon ger åskådaren visserligen segrarna
och deras resultat, man får visserligen uppleva
tävlingsögonblickens ständigt unga spänning,
men i ännu högre grad kommer man här de
tävlande in på livet, känner deras nervositet,
följer deras kraftkoncentrationer, får en glimt
av tävlandets vanvett ur maratonlöparnas
stela ögon och upplever sist men inte minst den
väldiga folkfest, som en olympiad är.
Men det ståtligaste i denna film och det mest
betydande i den i dess egenskap av dokument
är inte dessa tävlingsbilder. Det är prologen
till första delen och prologen och epilogen till
andra delen. Första delens prolog är rent
abstrakt. Den rör sig kring Hellas’
tempelruiner, bland klassiska skulpturer och hos unga,
spänstiga, nakna kroppar på solljusa, tidlösa
havsstränder. Den ger oss arvet
från grekerna i en ren och förädlad
form.
Andra delens prolog skildrar
ytligt sett den olympiska byn tidigt
en morgon, medan ännu bara de
morgontidigaste löparna äro ute på
träning. Människorna lösa sig
endast motvilligt ur dimmorna kring
stränder och tjärnar,
människorna äro ett med dimmorna och med
naturen. Denna prolog är i sin
mjuka men ändå strama och
behärskade lyriska stil en modern
motsvarighet till den förra prologens
antika och kärvare stil. Slutligen
är andra delens epilog en pampig final av rent
abstrakt karaktär, där den flammande elden
och de långa ljuskäglorna från de nattliga
strålkastarna tillsammans bygga upp bildeffekterna.
Så har Leni Riefenstahl med sin
Olympiafilm visat, att dokumentärfilmen för att förnya
sig måste gå utöver sig själv och uppta även
inspelade partier. Först därigenom kan den i
ordets egentliga mening bli dokument.
Inom den engelska och amerikanska filmen,
där den kommersiella inställningen är
starkare, har dokumentärfilmen redan från
början sett sina möjligheter ytterligt begränsade.
Visserligen ha ibland sydpolsexpeditioner
hemfört intressant filmmaterial, som utsläppts i
form av långfilmer, men eljest ha
verklighetsupptagningarna mer eller mindre populariserats
eller romantiserats för att kunna »gå i» den
vanliga biografpubliken. Sålunda
presenterades Martin Johnsons berömda vildmarksfilmer
»Chang» och »Simba» på sin tid visserligen
som de dokumentära filmer de otvivelaktigt
voro, men de hade på förhand genom
redigering, klippning och texter gjorts i ordning för
att lättare slå an. Man hade brutit sönder
de kronologiska och geografiska förhållandena,
delat upp sensationerna med lagom långa mel-
678
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
