Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Dokumentär film. Reportagefilmens historik och utveckling, av Gösta Werner - Estlands befolkningsgrupper, av Per Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESTNISKA MIN ORITETER
lanrum och genom en skicklig klippning och
påträngande texter gjort dem till större
sensationer, än de i verkligheten voro. »Moana»
var en annan sådan ursprungligen ytterst
ambitiös film, där reklamen med välbehag dröjde
vid de nakna infödingsflickorna i hopp, att de
skulle tillförsäkra filmen succé. Så blev ju
också som bekant fallet.
En enda man försökte under dessa år streta
emot och göra dokumentärfilm efter sitt eget
huvud. Han var irländare, hette Robert
0’Fla-herty och fullbordade trots stora svårigheter
»Nanook, köldens son», en ambitiös och
etnografiskt synnerligen noggrann skildring av
eskimåernas liv. Trots svåra motgångar bl. a. i
samband med »Moana» lyckades han flera år
senare även fullborda »Marmen från Aran», en
berättelse om fiskarbefolkningens liv på de
otillgängliga Aranöama utanför Irlands
västkust. Den senare bestod dock till större delen
av inspelade bilder med öinvånare i
huvudrollerna, men det var ingen spelfilm i vanlig
mening. Fisket och den dagliga kampen i
bränningarna voro liksom det tåliga slitet på de
smala, magra åkerremsorna i bergsskrevorna
filmens linje och tema. Det var inte en
dokumentärfilm över en ö utan över dess befolkning.
Inom engelsk och amerikansk film har
emellertid under de senaste åren en ny form av
dokumentärfilm vuxit fram. I Amerika har
den inspirerats av den stora bildtidningen Time,
som tillsatt en redaktionskommitté för filmerna,
vilka äro c:a 30 min. långa och presenteras
under den gemensamma rubriken »March of
Time». Var fjortonde dag eller var tredje vecka
föreligger en ny »March of Time» färdig, och
dessa filmer röra sig kring alla ämnen, inte
minst de politiska. Filmerna utgöras av
journalklipp, sammansatta enligt en viss linje och
utfyllda med direkt för den nya filmen
upptagna kompletteringar. Hittills har endast en
enda av dessa filmer visats i Sverige. Den
skildrade Maginotlinjen på nära håll, men den
Skeppsbyggeri.
Ur den engelska kortfilmen
»Ship-yard» 1934—35.
gav också samtidigt en blixtbild av hela det
land, som linjen skyddar, och den gamla
kultur, som nu litar till fästningslinjens kanoner.
Så gripa även dessa filmer på sitt sätt utöver
det aktuella reportaget.
I England är det egendomligt nog post- och
telegrafverken, som givit den dokumentära
filmen luft under vingarna. Andra statliga eller
halvstatliga verk och inrättningar ha följt efter,
och en hel produktion av lyriskt betonade
dokumentära kortfilmer har uppstått, skildrande
postflyget, telefonväsendet, radion, kolgruvorna,
nordsjöfisket, Londons mjölkförsörjning m. m.
Många av dessa filmer ha utsläppts i Sverige,
den senaste av dem heter »Night mail» och
skildrar nattposttåget från London till
Skottland — ett litet artistiskt mästerstycke i sin art.
Gösta Werner.
ESTLANDS
BEFOLKNINGSGRUPPER.
Den väldiga omflyttning av
människomaterial, som för närvarande pågår i Baltikum,
där på tyske rikskanslern Hitlers bud
troligen över 80 000 tyskar lämna sina hemvist
679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
