Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Nyklassicismens arkitektur. Några nya tolkningsförsök, av Henrik Cornell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYKLASSICISMEN S ARKITEKTUR
Bild 3. Ledoux. Hus, avsett för en vattenfallsstyrelse.
men. Vissa hittills svårförstådda förhållanden
ha verkligen blivit begripliga. Den autonoma
arkitekturens huvudprincip, som fordrar, att
varje sak skall formas i enlighet med sin
väsensart, upplöser t. ex. den skenbara
motsägelsen mellan den stränga arkitekturen och
den fria och romantiska trädgård, den s. k.
engelska park, varmed den ofta förbindas.
Parken är och förblir natur och måste
behandlas som sådan. Arkitekturen däremot är
rationell konstruktion, och ingen av de båda
får låta inverka på sig av den andras principer.
De här avbildade exemplen av
byggnadsprojekt av Ledoux och Boullée är o upplysande
illustrationer av den stränga sidan i den
franska revolutionstidens arkitektur. De släta
murarna dominera överallt. Detaljmotiv
undvikas såvitt möjligt, och då de förekomma, ingå
de icke en organisk förening med muren utan
skiljas eller avgränsas bestämt från denna. I
många av dessa arkitekters förslag finnes så
gott som ingenting, som påminner om antiken,
och man måste medge, att det är mera på sin
plats att kalla sådana byggnadsverk
självständig arkitektur än nyklassicism.
Kauf-manns tankegång liksom hela nutidens
villighet att uppskatta en sådan man som Ledoux
har en av sina förutsättningar i den smak för
det fimktionella, som härskar i den aktuella
arkitekturen. Även nu har
man talat om en ren
byggnadskonst, man har t. o. m.
påstått, att »arkitekturens tid
är förbi, byggandets har
begynt». Och den enkla muren
har också i våra dagar
framträtt som ett huvuddrag i
arkitekturen. Strävandet till
autonomi är i den nutida
byggnadskonsten minst lika
påtagligt som hos Ledoux.
I satser sådana som den
nyss citerade har de moderna
arkitekternas teoretiska spekulation givetvis
skjutit över målet: byggandet förblir
alltjämt något mer än blott
ändamålsuppfyllande konstruktion. På samma sätt har
Kauf-mann låtit förleda sig till en viss överdrift.
Hans iakttagelser äro utmärkt träffande och
formuleringarna ofta slående. Den autonoma
arkitekturen blir emellertid slutligen alltför
snävt begränsad och når aldrig fram till
konstens marker. Visserligen är det sant, att
ny-klassicismen befriat sig från det teatraliska
drag, som är så utmärkande för barocken.
Ledoux och hans samtida tänka mycket mindre
på åskådaren än Bernini eller Mansard. Men
därmed är ju icke sagt, att deras verk
slutligen inte skulle vara avsedda att betraktas av
en åskådare. Frågan gäller det bildmässiga i
arkitekturen. Till dess väsen skulle det enligt
Kaufmann icke höra att skapa en bild. »Bygga
är icke bildskapande», förklarar han och menar
tydligen, att ett hus inte skall föreställa
någonting utan nöja sig med att vara ett hus.
Egenskapen att föreställa något förbehålles
måleriet och skulpturen och de tecknande
konsterna. Kaufmanns egna exempel visa
emellertid motsatsen. Inte endast barocken,
som — det måste erkännas — är ymnigt
bemängd med måleriets principer, skapar
bildmässiga kompositioner. Även den autonoma
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
