Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Nyklassicismens arkitektur. Några nya tolkningsförsök, av Henrik Cornell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYKLASSICISMEN S ARKITEKTUR
arkitekturen har ett mer eller
mindre rikt innehåll av
föreställningar. Man behöver inte
gå till sådana anläggningar
som Ledoux’ vattenkvarn (se
bild 3) för att finna exempel.
Det är nog tydligt, att
bildföreställningen tillhör all
arkitektur, och nyklassicismen
har själv i många fall öppet
erkänt detta, då den genom
byggnadernas yttre velat ge
en antydan om deras uppgift.
Den gestaltar inte ett slott, en kasern eller
ett fängelse på ett och samma sätt utan söker ge
varje byggnad en med ändamålet
överensstämmande karaktär. Bildmässigheten
saknas inte i den autonoma arkitekturen.
Däremot hålla sig dess bildföreställningar inom
vissa bestämda gränser. De höra till den
egentliga arkitekturens område, under det att den
barocka byggnadskonstens bilder ofta äro av
samma art som måleriets. Det är inte av
bildfientlighet, som nyklassicismen undviker de
organiska och mänskliga former, de
antropo-morfa gestaltningar, som barockarkitekturen i
så hög grad omhuldade. Men den vill inte skapa
bilder, som inte höra till saken. Lösensordet är
alltid, att allting skall förbli vad det är. Muren
får inte taga upp de med en rörelse behäftade
motiven, kolonner och pilastrar, i sig, då den
själv måste förbli mur, d. v. s. orörlig massa.
De bärande motiven få å sin sida endast
tilldelas en obetydlig grad av rörelse, som, om
den vore starkare, skulle påminna om
organiska former och riskera intrycket av abstrakt
arkitektonisk gestalt. I god överensstämmelse
härmed upprätthåller nyklassicismen ett större
avstånd mellan byggnadsverket och åskådaren
än barocken. Dess känslokaraktär är mycket
mera återhållsam, mindre skiftande och
vanligen begränsad till enkla variationer av ett
och samma tema, makt och storhet.
Bild 4. Ledoux. Institut för sedernas förbättring.
Det sagda gäller i full utsträckning blott om
nyklassicismens första stränga skede, tiden
omkring den franska revolutionen. Redan kort
efter 1800 börja i Frankrike detaljmotiven att
få mera liv, men det skulle dock ännu dröja
länge, innan de åter började ingå förening med
muren. När detta sker, uppkommer den
arkitektur, som i nutidens medvetande uppfattas
som 1800-talets särskilda form. I Berlin
företrädes det stränga skedet av Friedrich Gilly
och i Stockholm redan åtskilligt tidigare av
Desprez. Även hos de arkitekter, som alltid
förbli nyklassicister, uppmjukas strängheten.
Vi välja några exempel från den ståtliga
arkitektur, som blomstrade i Finland under
1800-talets förra del, särskilt under ledning av
Engel, en lärjunge till den nyss nämnde
Friedrich Gilly. Nikolaikyrkan är klassicistiskt
sönderdelad och verkar nästan, som om den
bestod av till varandra fogade byggklossar, då
däremot universitetsbiblioteket kan betraktas
som en länk mellan barocken och den
arkitektur, som skulle komma efter nyklassicismen.
Muren kan här inte undgå att få sin karaktär
av de stora pilastrarna. Hos Engels efterföljare
försvinner den heroiska tonen samtidigt som
på andra håll i Europa. I det av Nyström
uppförda Ständerhuset åstadkoms ett helt annat
slutresultat, ehuru arkitekten i stort sett
använder samma motiv som Engel. De äro emel-
696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
