Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Strindbergssamlingarna i Kungl. biblioteket, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGSSAMLINGARNA
o. ...
Första utkastet till ett icke fullbordat drama. 1900-talet.
Han var visserligen oerhört impulsiv, när han
efter sin mer än timslånga morgonpromenad
satte sig vid skrivbordet, »laddad», som han
själv uttryckte sig, med iakttagelser och
uppslag. Men då den häftigt arbetande
inspirationen efter ett par timmar lagt sig, skiftade
Strindberg gestalt och förvandlades från
inspirerad diktare till materialsamlande och
excer-perande arbetsmänniska. Det var
reminiscenserna från erfarenheterna under hans
bibliotekstid, som gjorde sig gällande. Av sina äldre
kamrater på Kungliga Biblioteket, framför allt
av Harald Wieselgren och Richard Bergström,
hade han fått lära sig, att en forskare aldrig
får lita på sitt minne utan tvärtom alltid, även
om han är aldrig så säker på sin sak, bör
rådfråga tillförlitliga källor. Med häpnad hade
han under sin - bibliotekstjänstgöring sett hur
de lärdaste män genast »gingo till Brockhaus»,
när det gällde att finna ett eftersökt faktum.
För sin egen del hyste han alltid den
ärelystnaden att vilja anses som en verklig forskare,
och intet angrepp sårade honom så djupt som
Chr. Eichhorns nedgörande kritik av »Svenska
folket». Svaret på denna kritik utgör det mest
hätska och bitande av kapitlen i »Det nya
riket». Därför låg det honom om hjärtat att
före varje nytt arbete samla ett exakt material
av fakta och data, vilket han sedermera under
arbetets gång kunde rådfråga. På detta sätt
skaffade han sig under den
tid han skrev sina historiska
skådespel en enorm mängd
av anteckningar ur den
svenska historien, huvudsakligen
berörande kronologiska
förhållanden, släktskapsförbindelser, politiska och
kulturhistoriska detaljer m. m., allt
nedskrivet på folioblad från
Lessebo och omsorgsfullt
inlagt i helark, oftast försedda
med prydligt textade rubriker
i gotiska minuskler. Detta hans sätt att
utstyra sina manuskript återgår på inflytande
från hans chef i Kungliga Biblioteket, den
synnerligen originelle G. E. Klemming, som
brukade pryda sina egna böcker med gotiska
initialer, utklippta ur blad i bibliotekets
fragmentsamling. Kom Strindberg under arbetet
in på någon tankegång, som tarvade
kollationering med fakta, hade han sina upplysningar
på nära håll. I kartongen på bokhyllan
bredvid arbetsbordet låg färdigt allt vad han kunde
önska sig, och en blick på det prydligt
utskrivna foliobladet var tillräcklig för att ge honom
den upplysning han sökte. Att uppgifternas
vederhäftighet ibland kunde vara tämligen
diskutabel beror på att Strindbergs källor i
regel icke voro särdeles förstklassiga. För
modernare arbeten hyste han en stark misstro;
den historiska källskrift han satte högst var
Afzelius’ »Svenska folkets sagohävder», vartill
även kommo Starbäcks arbeten och Fryxells
»Berättelser ur svenska historien». Till dessa
författare kan en väsentlig del av uppgifterna
i hans historiska dramer återföras.
Emellertid var det visst icke blott för de
historiska skådespelen, som han samlat
källmaterial. Också för de psykologiska och
romantiska dramerna liksom även för kammarspelen
stod honom en rik samling av anteckningar
och notiser till buds. Detta material var det,
719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
