Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Kriget - Maginotlinjen och västvallen. Två befästningsbälten av gigantiska dimensioner, av Erik Zeeh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v ÄSTV ALLE N
således
luftbevakningscentra-ler med framskjutna organ,
luftvärnsartilleri för
fjärr-försvar av 75—105 mm
kaliber och grövre,
automatkanoner för närförsvaret av
20—40 mm kaliber och grova
luftvärnskulsprutor. Till detta
luftvärn höra
strålkastarbat-terier, lyssnarapparater och
naturligtvis särskilt väl
skyddade stridsledningsplatser.
Denna zon är liksom
Väst-vallen späckad med
stridsvagnshinder och
betongspärrningar. Där finnas också
spärrballonger, som på sina
stållinor kunna nå upp ända
till 7 000 m höjd och utgöra
»luftens minfält». Till Göringlinjen höra även
talrika divisioner (om 9—12 flygplan) av jaktflyg,
ständigt startklara i sina underjordiska baser.
Även västfrontens tyska försvarszoner ha
mottagit besök av neutrala rapportörer och
krigskorrespondenter, som fått taga del av deras
tekniska fullkomligheter. En av dem, en
norrman, skildrar sina intryck av ett besök i
»Sieg-friedlinjen» på följande sätt.
»Plötsligt äro vi framme. Intet har varit att se
innan vi stiga av bilen framför en låg, bred ståldörr,
liksom till hälften nedgrävd i marken. Den står nu
halvvägs öppen ... Jag är i begrepp att begå detta
fantastiska äventyr, som heter Västvallen. Först en
5—6 minuters marsch genom en svagt lutande,
cementerad tunnel. Så vidgar den sig och ger rum för en
liten järnvägsstation, där det står en rad låga vagnar,
klara att dyka in i tunnlar i tre olika riktningar.
Tillsammans med mina två ciceroner äntrar jag en
sådan vagn, som med två vagnar på släp och ett
elektriskt lilleputtlokomotiv framför kör i väg.
Första anhalt. Ett logement för manskap. De sitta
där i grupper — småprata, spela kort, skriva brev.
Jag får se sovrummen med genomförd hygien,
anordningarna uttänkta i minsta detalj, ytterst
praktiskt. Kök med skinande blanka kärl. En hiss för
oss ned i en upplagskällare för matvaror. Varje en-
Bild 6. På viktigare delar av Västvallen äro hindren förstärkta genom
böjda järnskenor.
skilt rum är icke så stort, men det finnes oändliga
rader av dem. Vi ha mat för år framåt, säger en av
mina ciceroner, och detta är blott en reserv. Vi få
dagligen tillförsel av alla slags färska matvaror till
hela Västvallen. Alla leveranser fungera
friktionsfritt. Åter för oss hissen till en liten station.
Denna gång gå vi i en annan riktning... Jag har
ett intryck av att vi långsamt stiga. Den tunnel,
genom vilken vi nu åka, blir smalare. Snart är det
så lågt i taket, att man kan tro, att vi snart skola
sitta fast. Men nej! Vi göra några svängar, jag
förlorar helt orienteringen. Stopp! ’Aussteigen, bitte’.
Genom en låg dörr komma vi in i ett litet mörkt
rum. Till höger och vänster skymta dörrar. De
öppnas och stängas allt eftersom vi gå fram. Slutligen
stå vi i ett litet större rum, som verkar som ett
kontor. En högrest, allvarlig officer reser sig från ett
bord och tager emot oss. Vi fortsätta åter genom en
labyrint av gångar. Vi stanna i ett hörn av en
jämförelsevis bred korridor. Den högreste, allvarlige
officeren pekar på en rad soldater, som stå med
ryggen vänd mot oss vid en vägg. Vi gå dit bort.
En kort befallning! En av soldaterna lämnar sin
plats vid väggen åt mig. Och där! — Genom en smal
springa skymtar en stråle dagsljus. Snart uppdagar
jag, att jag kan se ut över en grönskande terräng, där
det kors och tvärs utbreder sig ett oändligt nät av
taggtråd.»!
Aftenposten, Oslo, ^Vs 1939.
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
