Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Kriget - Maginotlinjen och västvallen. Två befästningsbälten av gigantiska dimensioner, av Erik Zeeh - Krigsoperationerna i oktober 1939, av Erik Zeeh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET
Krigskorrespondenten såg ut över »no man’s
land». Så fick han återvända, och det bar
tillbaka nedåt.
Så te sig enligt offentliggjorda beskrivningar
dessa den militära ingénjörskonstens och
teknikens underverk, som kallas Maginotlinjen och
Västvallen. Strävan har framför allt varit, att
försvarszonernas besättningar, undandragna
fientlig åverkan så långt det står i mänsklig
makt att åstadkomma det, skola enligt en i
detalj fastställd plan och med en precision, som
intet synes kunna rubba, fånga en angripare i
en orkan av eld och järn samt att tillförseln av
reserver, materiel, ammunition och förplägnad
skall kunna fullt tryggas. Bedömandet av dessa
zoners motståndskraft har intet ens
tillnärmelsevis jämförbart att hålla sig till. De
befästningar i spanska inbördeskriget, vilka sades
vara uppförda enligt Maginotlinjens principer,
företedde icke ens en avlägsen likhet med den
ryktbara franska »région fortifiée». De båda
mot varandra liggande befästningsbältena ha
båda förklarats ointagliga. Detta påstående kan
endast bekräftas eller dementeras av de
praktiska erfarenheterna. Att det måste kosta en
angripare oerhörda offer att genomtränga dem
förefaller självklart. Och efter ett genombrott
skall den anfallande av allt att döma befinna
sig inför en millionarmé, försedd med teknikens
alla hjälpmedel, färdig att i front och flanker
kasta sig över den motståndare, som utfört
genombrottet. Man förstår nu varför den
franska armén under tiden för tyskarnas polska
fälttåg icke på allvar angrep Västvallen och .
varför ännu i dag millionarméerna ligga
overksamma på var sin sida om skiljemurarna.
Erik Zeeh.
KRIGSOPERATIONERNA
I OKTOBER 1939.
Under oktober avslutades det polska
fälttåget. Tyskar och ryssar togo var sin del
av landet i besittning. Ryssarna återuppbyggde
utan svärdsslag sitt militära välde i Baltikum.
»På västfronten intet nytt» av betydelse. De
militära händelsernas huvudintresse knytes till
sjö- och luftkriget över Nordsjön.
DET POLSKA KRIGETS EPILOG.
Vid månadens början försiggick den tyska
inmarschen i det förstörda Warszawa. Den
polska garnisonen utgjordes ännu av omkring
120 000 man. Bytet bestod av bl. a. 600
kanoner, 4 500 kulsprutor och 200 järnvägsvagnar
med ammunition. I samband med
huvudstadens fall kapitulerade även Modlins brohuvud
med 5 000 man och 58 kanoner. Den 1 okt.
betecknade slutet på halvön Helas sega försvar.
Här kapitulerade chefen för den polska flottan,
konteramiral von Unruh, med något över 4 000
man.
Till militärguvernör över det område, som
enligt överenskommelsen i Moskva skulle
tillfalla tyskarna, utsågs generalöverste von
Rund-stedt. Warszawas belägring hade varit
anförtrodd åt general Blaskowitz (som blev
generalöverste) med 8:e armén. Denna skulle
ockupera det tyska området av Polen. Den
sista operationen av betydelse ägde rum vid
Weichsels biflod Wieprz öster om Dublin.
Under tiden 5—8 okt. kapitulerade vid Kock
resterna av 3—4 divisioner: omkring 25 000 man
med 6 000—7 000 hästar — ett bevis på
rikedomen på rid- och dragdjur i den polska
armén.
Sina förluster under september månad angav
den tyska krigsmakten (inberäknat sjö- och
flygstridskrafter) till 10 752 stupade, 30 322
särade och 3 409 saknade. Antalet tagna fångar
730
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>