Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1939 - Kampen mot skadeinsekter. Den biologiska metoden för deras utrotning, av Ivar Trägårdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKADEIN SEKTER
sig, och då den under denna period gjort slut
på alla ätbara lövträds blad i den närmaste
omgivningen, började larverna sprida sig åt
alla håll. Lövskogsnunnans frammarsch
markeras av följande data: 1890 var dess
utbredning 50 eng. miP, 1905 2 324 miP, 1915 c:a 15 000
miP, 1925 c:a 40 000 miP. Från den
ursprungliga centralhärden i Massachusetts bredde
lövskogsnunnan ut sig framför allt efter den
rådande vindriktningen och trängde in över hela
östra Massachusetts, New Hampshire och
Maine; därjämte spred den sig i västlig
riktning åt Rhode Island och Connecticut.
Sedan man fått klart för sig, att fjäriln var
den från Europa välbekanta fjäriln, beslöt man
att söka bekämpa den med den biologiska
metoden. År 1905 begav sig L. O. Howard, chefen
för Bureau of entomology i Washington, till
Europa för att där träda i förbindelse med
andra entomologer, som kunde hjälpa honom
att insamla och sända över till Amerika så
många parasiter och rovinsekter som möjligt
och där släppa dem lösa i hopp, att
lövskogsnunnans framfart därigenom skulle om icke
stoppas så dock avsevärt hindras. Denna resa
förde honom genom Frankrike, Spanien,
Italien, Österrike, Tyskland, Polen, Rumänien,
Ungern och Ryssland, och överallt möttes han
med det största intresse och tillmötesgående.
För att taga hand om och uppföda parasiterna,
till dess de uppnått en tillräcklig numerär för
att släppas ut, ordnades vid Melrose Highlands
nära Boston ett särskilt parasitlaboratorium,
och längre fram inrättades två andra
laboratorier i Europa. Ett oerhört arbete nedlades
dessutom på studiet av de importerade
insekterna. Man sökte såvitt möjligt erhålla
parasiter till fjärilns olika stadier, d. v. s. till ägg-,
olika larv- samt puppstadiet. År 1929 hade
man lyckats importera och släppa ut
sammanlagt 47 olika arter parasiter och
rovinsekter, och av dessa ha sedermera 15 arter
återfunnits och kunna därför anses som definitivt
införlivade med den nordamerikanska faunan;
omkring tio arter ha visat sig vara effektiva
som fiender till lövskogsnunnan, och även om
man uppgivit hoppet om att kunna utrota
denna, har den biologiska metoden dock
mäktigt bidragit till att hejda dess framfart.
Många andra exempel på den biologiska
metodens välsignelsebringande verksamhet skulle
kunna omtalas. På Hawaii hotades sockerröret
nästan av undergång till följd av angrepp av en
liten bladloppa, som sög dess safter. Då inga
andra medel hjälpte, försökte man denna
metod. Det tog åratal av resor och undersökningar
i olika delar av tropikerna, innan man lyckades
påträffa en lämplig parasit till bladloppan, men
försöket lyckades, och skadeinsektens
massförökning upphörde.
Icke långt därefter uppträdde en ny
fiende, denna gång en vivel, som
genomgick sin utveckling i sockerrören. I början av
detta århundrade voro skadorna så stora, att
de uppgingo till 4 mill. kronor årligen. Något
måste göras, och med de tidigare glänsande
resultaten av den biologiska metoden i livligt
minne beslöt man att söka få tag i en lämplig
parasit till sockerrörsviveln.
Plantageägarför-eningen, som underhåller en stor försöksstation
med stor entomologisk avdelning på Hawaii,
sände en av staben, mr. Muir, till Ostindien för
att söka efter parasiten. Det blev en lång och
farofylld resa. Förgäves genomkorsade Muir
Indien, både Främre och Bortre, samt därjämte
Sumatra, Java och Borneo utan att finna ett
spår av sockerrörsviveln. Under ett och ett halvt
års tid framträngde han allt längre österut,
först till Moluckerna och slutligen till Larat
bland Tenimberöarna. Här lyckades han
konstatera, att sockerrörsvivelns ursprungliga nä^
ringsväxt ej, som man hittills trott, var
sockerröret utan flera palmer, bland andra
sagopalmen och pinang- eller betelnötspalmen, vilkas
stammar ofta voro fullständigt genomborrade
av vivelns larver. Samtidigt påträffade han
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
