Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1939 - Östgrönlands växtvärld. För 150 miljoner år sedan, av Rudolf Florin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTGRÖNLAN D
Redan år 1822 upptäckte och kartlade
engelsmannen W. Scoresby (j:r) den yttre delen av
det område av östgrönland det här gäller,
nämligen Scoresby Sound-distriktet, beläget på 70
—71° n. br. eller ungefär samma breddgrader
som det nordligaste Norge. Scoresby fann även
några fossila växtlämningar inom detta område.
Sedermera insamlades rikligare sådant material
av den danske paleobotanisten N. Hartz, dels i
egenskap av deltagare i en dansk expedition
åren 1891—92, dels ånyo vid ett besök år 1900
tillsammans med O. Nordenskiöld. Hartz
bearbetade sin äldre samling själv men överlät den
senare till dåvarande professorn i botanik vid
universitetet i Cambridge A. C. Seward, som i
sin tur uppdrog bearbetningen åt sin elev
nuvarande professorn i botanik vid universitet i
Reading T. M. Harris. I anslutning till denna
uppgift kom Harris att deltaga i den danska
expeditionen till Östgrönland åren 1926—27 i
ändamål att fortsätta och utvidga det av Hartz
påbörjade, mera metodiska insamlandet av
växtfossil. Resultatet av Harris’ fältarbete blev
oväntat rikt. Den vetenskapliga bearbetningen
av det insamlade materialet, som utförts av
Harris själv, har resulterat i en monografi om
fem delar med titeln »The fossil flora of
Scoresby Sound, East Greenland» (Meddelelser om
Grönland, bd 85, nr 2, 3 och 5, 1931—32, och
bd 112, nr 1—2, 1935 och 1937).
De växtfossilförande lagren finnas dels på
Neiirs Cliff, d. v. s. på östranden av det
omedelbart norr om Scoresby Sound belägna
Jameson Land utefter Hurry Inlet, en nära
50 km djup vik med sträckning ungefär i
norr—söder, som från Cape Stewart i sydöst
skiljer Jameson Land från det öster därom
belägna Liverpool Land, dels vidare norrut
förbi sydändan av och utmed Carlsbergfjorden
till Jameson Lands nordligaste del. Dessa lager
tillhöra översta delen av triasformationen,
kallad rät, och understa delen av juraformationen,
som benämnes lias, och kunna antagas täcka
eller i varje fall en gång ha täckt hela Jameson
Land. Växtresterna anträffades på åtskilliga
ställen, i horisontella skiffrar eller finkorniga
sandstenar av varierande men mestadels ringa
mäktighet, vilka troligen bildats i laguner i ett
stort deltaland. Vid början av den rätiska
tiden förändrades fullständigt det tidigare på
östgrönland förhärskande torra klimatet. Detta
blev fuktigt och relativt varmt, varigenom en
rik vegetation kunde utvecklas.
Harris’ arbete över den äldre mesozoiska
floran på Jameson Land har stor betydelse för
den botaniska systematiken och morfologien,
med hänsyn såväl till upptäckten av ett flertal
nya och intressanta växtformer som också till
uppklarandet av viktiga systematiska och
morfologiska frågor, berörande den äldre
mesozoiska floran. Från växtgeografisk och
bio-stratigrafisk synpunkt är påvisandet av två till
sammansättningen väl skilda floror i de
omedelbart på varandra följande rätiska och
lias-siska tidsavsnitten av särskild vikt, vilket icke
blott gäller för Östgrönlands utan även för bl. a.
Skånes vidkommande.
Betraktar man först Scoresby Sound-flororna
som en helhet, så ha de visat sig bestå av
representanter för ett flertal växtgrupper. Av
lägre växter ha en alg och flera levermossor
påvisats, vilka senare i viss mån erinra om
nutida även i vårt land inhemska former. Av
högre växter ha ej mindre än 192 arter
beskrivits, av vilka 43 tillhöra ormbunksväxterna
och 149 fröväxterna. Inom ormbunksväxterna
märkas lummerväxter, fräkenväxter och
egentliga ormbunkar av olika slag. Vissa av
fröväxterna anses av Harris tillhöra de s. k.
pterido-spermerna, d. v. s. ormbunksliknande former,
bärande frön, vilka eljest framför allt äro kända
från stenkolstiden. Av dessa förmodade
pte-ridospermer bör särskilt Lepidopteris (bild 1)
nämnas, ett släkte, som av Harris underkastats
en grundlig undersökning och som givit
namnet åt en av de två växtförande zonerna, den
801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
