Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
Akademi väsendet utbredde sig öfver Europa, hvarje land, som ville följa
med sin tid, måste lia sin akademi enligt mönster af förebilden i Paris.
Klassiciteten tog ledningen öfver konstuppfostran och konstverksamhet,
liksom den behärskade bildningen öfver hufvud taget. De klassiska mönstren
voro en gång för alla auktoritet, och auktoritetstron var den enda rätta tron.
Renässansens — hufvudsakligen senrenässansens — regler och skönhetstyper
stäldes som grundval för all konstnärlig uppfostran och stodo öfver alla
invändningar, och det var att beklaga, att en begåfvad målare som Rembrandt
ej sökte nå antikens höghet och aldrig blef en »sann romare» — liksom
fransmän sedan under novantikens herravälde nämde Dürer som ett exempel
på hur »impuisant» äfven en skicklig konstnär blir, då han saknar de rätta
principerna.
Tidens officiella kostym var den romerska, vältalarne klädde sina
perioder i toga liksom sorgspelsdiktaren sina alexandriner, och målare liksom
skulptörer rörde sig med tung och pedantisk lärdomsapparat i sinnrika och
spetsfundiga allegorier. Antikens gudavärld spökade hvart man vände sig,
kung Lodovikus Magnus afmålades som Jupiter och Herkules, Frankrikes
monark — och efter hans föredöme Preussens store kurfurste och diverse
tyska småfurstar — redo som ryttarstatyer i romersk imperatorsdräkt — nied
allongeperuken ner öfver ryggen — och omgåfvos af allegoriska dygder i
vajande draperier eller af fängslade barbarer, fastkedjade vid sockelns fot.
Majestätiska olympiska gudinnor trängdes jämte Äran, Sanningen, Rättvisan på
slottsgemakens plafondmålningar och kring fontänerna i de snörrätt upplinierade
parkerna, och i salars och galleriers dekorering saknades hvarken romerska
kejsarbyster eller klassiska vapen och troféer. Det var Versailles och Grosse
Gartens skede, den tid, då le roi soleil var herskaren, den tid då Boileau
stiftade lagar i smakens värld, då Corneille och Racine diktade, det var
Poussins, Lebruns, Rigauds, Girardons, Pugets, Schlüters tid.
Men 1600-talet var äfven en tid af mångartade försök på nya områden.
Det var den spanska realismens tid, Murillos och Velasquez’ århundrade
liksom de stora nederländarnes, Rubens’, Frans Halls, Rembrandts och de
borgerliga holländska småmästarnes. Det var genrens, landskapets, djurbildens
uppkomsttid. Äfven i Frankrike kom den från Italien importerade
klassicismen i vägen för utvecklingen af landets egen nationella konst, dess
under medeltiden och renässansen utvecklade arkitektur och skulptur. Den
germanska konsten bildade en ännu mera oförenlig motsats till den klassiskt
italienska. I Nederländerna hade blomstrat ett måleri, som växt upp fullt
naturenligt och ej blifvit förflackadt genom att påtvingas ett allmänt ideelt
formschema, ett måleri, som sträfvade efter att återgifva den lefvande
verkligheten med dess rätta form och dess färger i all deras styrka och rikedom,
en konst, lika typiskt germansk som den italienska var till skaplynne och
utgångspunkter latinsk. Nederländare och tyskar — yttrar Karl Gustaf Tessin
i sina »bref till en ung prins» — ha >bekymmersamt följt naturen, sådan som
den sig för deras ögon viste». Denna >trälsamma efterapning» födde likväl
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
