Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
bildning och till konstnärlig värdighet och höghet. »Att icke taga grekerna
till mönster» — yttrar Ehrensvärd i ett bref 1781 — »att ej bilda sig efter
dem, det är att öfvergifva den fruktbara källan för allt skönt; grekerna
ensamma hafva fattat det sanna sättet att tänka och att uttrycka tanken».
Det var likväl vida mer den romerska än den grekiska fornvärlden, som
blifvit lagd öppen för forskarne. Grekland, som lefde i slafveri under
Turkiet, hade dittills legat utom den lärda världens synkrets, så aflägset »som
Ryssland eller Persien». Greklands arkitekturverk blefvo kända först under
1700-talets senare del, hufvudsakligen genom engelsmännen, Woods, Adams,
Stuarts och Revetts epokgörande forskningar. Dittills hade den romerska
arkitekturen varit utgångspunkten och förebilden för klassicismen i
bygnadskonsten.
Den grekiska skulpturens utvecklingsgång fick sin första skildrare på
1750-talet i den grundlärde franske forskaren Caylus, Winckelmanns närmaste
föregångare. De grekiska konstverken kände man hufvudsakligen genom i Italien
funna kopior, som ofta nog äro utförda långt senare än de försvunna
originalbilderna, ofta i ett annat material — marmor i stället för brons — och
sannolikt ofta i en annan teknik. Om den grekiska skulpturen under
blomstringstiden — under skedet fore Alexander den store — visste man på 1700-talet
föga. Partenonbilderna blefvo kända i vestra Europa först i början af
1800-talet och deras konstnärliga värde ansågs till en början skäligen tvifvelaktigt.
Äginatemplets skulpturer hittades 1811. Äfven flera af den grekiska konstens
verk från ett senare skede, hvilka tillhöra de mest uppmärksammade, hvilade
då ännu i jorden, väntande på uppståndelsen. Venus från Melos uppgräfdes
1820, Praxiteles’ Hermes jämte de öfriga fynden i Olympia först på
1870-talet, då äfven skulpturerna från Pergamon kommo i dagen — dessa
praktprof på »den antika barockens» smak, liflighet och uttrycksförmåga.
För 1700-talets forskare var antiken hufvudsakligen den hellenistiska konsten,
mera poserande, mera beräknadt eflektsökande, mera akademisk i den
bemärkelse vår tid fäster vid ordet, men mindre omedelbar, mindre manlig än
grekernas konst från deras stora tid. Som antikens ouppnåeliga mästerverk
ansågos i förra århundradet Laokoon, Apollo och Herkulestorson i
Vatikanens Belvedere, den mediceiska Venus och den borghesiske fäktaren — ett
par af dessa verkliga praktstycken i anatomisk kunskap, beundransvärda i
sin komposition och i sitt studium af människokroppen, ett par af dem åter
betydligt understruket poserande i sitt uttryck för ynglingakraft eller för
kvinligt kokett behag.
Hedersplatsen efter de antika inneha de italienska renässansmännen.
För 1700-talet var klassicitet ännu ett ganska sväfvande begrepp,
innefattande såväl antiken som renässansen, och renässansen räknades
hufvudsakligen frän Rafaels uppträdande — det lifskraftiga skede, som föregått,
den djärfva realismens och den oförskräckta karaktärismens liksom den
okonstlade, rättframma känslans beundransvärda konstskede, det räknades ej
med, det hade ej ägt den fulländade smak, som man nu fordrade. Fort-
2(5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
