Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
vara: ej efterbildning af de gamle utan täflan med dem. Denna åsikt är allt
för osökt för att den ej skulle dyka upp igen under tidernas lopp, vi höra
den uttalas bland andra af André Chenier — som i den franska diktningen
vid revolutionens utbrott representerar novantiken utan att likväl frångå sin
galliska 1700-talskaraktär — och i Sverige några årtionden senare af Lorenzo
Hammarskiöld, då han vid tiden för göternas uppträdande undrar, om det ej
vore möjligt för samtida konstnärer att gå samma väg som forntidens, »att
i klar idealisk åskådning omfatta sin egen värld och sin egen tid och
återgifva den i en utbildad konstarts sannaste prägel».
»Hvarje land», hade Vilhelm Heinse påpekat, »har sin egenartade konst,
liksom sitt eget klimat och sina egna landskap, sitt eget slag af mat och
dryck». Schillers uttryck att den antika konsten var resultatet af en tid,
som ej kan återkomma, och att det vore att döda konsten, om man påtvingade
den »en Individuell tids individuella produkt», utgår från liknande synpunkter
som madame de Staels senare fälda yttrande: »Om i våra dagar de sköna
konsterna blefve inskränkta till de gamles enkelhet, så skulle vi lik\äl ej
kunna nå den primitiva kraft, som utmärker dem, och vi skulle förlora det
innerliga och sammansatta känslolif, som endast vi äga. Enkelheten i
konsten skulle hos de möderne lätt bli köld och abstraktion, medan den hos de
gamle var full af lif.»
6.
Trots de invändningar, som läto höra sig, vann den nya klassicismen
terräng och gaf konsten under senare delen af 1700-talet dess karaktär.
Visserligen är det i regeln — då som alltid — en betydande skilnad
mellan de ästetiska förarnes teorier för konsten och konstnärernas verk. De
konstnärer, som ha något inombords, följa dogmerna endast så länge dessa
lämpa sig för deras temperament. Man bör döma dem efter hvad de gjort
mera än efter hvad de sagt. När Sergel på äldre dagar gaf den unge
Byström rådet att »se naturen med en grekisk konstnärs öga», så var detta
i vida högre grad ett upprepande af den gängse formeln än det uttalade
den gamle mästarens egen ledande grundsats från den tid, då han stod
i sin fulla skaparkraft, ty då var för honom den klassiska formen medel
men ej mål. För konstnärer däremot med mindre personligt innehåll och
mindre intensitet i naturstudiet kunde de nyklassiska dogmerna ej bli annat
än farliga. De verk från denna tid, som väcka största intresse, äro de al
doktrinerna minst påverkade, de arbeten, där konstnärens personliga karaktär
brutit igenom stilsträfvandet. Där åter personligheten döljes bakom den an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
