Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
tika masken, där stirrar schematismen kallt och dödt emot oss och lifvet är
stängdt inne bakom regler och formler.
Slående bevis för denna åsikt gifva — för att endast nämna ett par af
de största namnen — såväl Tjrsklands mest ryktbara och beundrade målare
under århundradets senare hälft som det nya tidehvarfvets konstnärlige
herskare i Frankrike, såväl Rafael Mengs som David. Stälda öga mot öga mot
ett stycke lefvande lif åstadkommo de båda konstverk, som visserligen äro
föga representativa för de riktningar, hvilkas bärare de voro, men som i
omedelbarhet och personlig karaktär lefva den dag i dag är, medan deras stora,
programtaflor däremot nu ha ett uteslutande historiskt intresse.
Rafael Mengs’ porträtt — själfporträttet från hans ungdom, fadrens bild
med flera i Dresdengalleriets runda pastellsal, nobla porträtt med
distin-guerad teckning och mjuk niodellering, gult och brunt de herskande färgerna
liksom det blå herskar i Rosalba Carrièras dussintals rundt omkring dem
samlade bilder, samt åtskilliga porträtt i olja från hans senare tid — visa
en helt annan karaktär än hans stora kompositioner. För hans samtid
voro porträtten obetydligheter, jämförda med hans väggmålningar i klassisk
anda, hans allegoriska fresk i Vatikanens bibliotek, Parnassen i Villa Albani
m. fl. , hvilka af hans samtid stäldes vid sidan af den äldre Rafaels — af
Rafael Sanzios verk. »De moderna tiderna ha ej frambragt något vackrare,
Rafael själf skulle tvingas att buga sig», skref Winckelmann 1761 om
Parnassen.
Många hans samtida sågo i hans verk måleriets pånyttfödelse. Någon
betydande personlighet skönjdes dock sällan eller aldrig i hans alster, men
väl lärdom och »akademisk yta».
Efterv&rlden har varit sällsynt enig om att uppställa Mengs som typen för
en talangfull eklektiker, en — som Estlander uttrycker sig — »lärd, förståndig
kompilator af andras verk». Han hade fått lära allt som kunde läras, hans
ungdomsår upptogos af en energisk och konsekvent dressyr i de store mästarnes
formvärld. Han kunde komponera i Rafaels anda, teckna i antikens, måla i
Tizians, Correggios, Guido Renis. Han var en hängifven skönhetsdyrkare, en
inflytelserik författare i konst, den goda smakens konstnärliga talman i
Tyskland liksom Reynolds var i England, och en outtröttlig arbetare. Han blef så
skicklig, så att han en gång lyckades föra både Winckelmann och andra
kännare bakom ljuset, då han målade en »Jupiter och Ganymedes» så, att
taflan — som väckte allmän hänförelse — ansågs vara en äkta antik målning.
Först kort före sin död afslöjade han detta sitt lilla »skämt» med de lärde.
Rom är under hela detta skede konsternas högkvarter, liksom den eviga
staden är vallfartsorten för de lärde och för all världens vetgiriga amatörer.
Rom är enligt Sergel den plats, där konstnären bör »födas, lefva och dö»,
enligt Goethe den ort, där pånyttfödelsen väntar skönhetens dyrkare. Rom
är en neutral mark utom samtidens brytningar, man lefver där, i frihet för
allt slags tryck, ett naturenligt och enkelt lif, en själsaristokratisk societet från
olika länder träffar där samman och ger sällskapslifvet en annan karaktär än
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
