Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISMEN I BOM OCH I FRANKRIKE.
söka efter nytt. Ej häller den ideelt anlagda bildhuggaren eller figurmålaren
har orsak att söka åstadkomma något nytt — han har det klassiska systemet
att följa, och heroiska handlingar finns det tillräckligt många att förhärliga.
Hufvudmannen och medelpunkten i konstlifvet under omstörtningstiden
och ett stycke därutöfver är Louis David. Han är den representativa bäraren
inom måleriet af det demokratiskt-patriotiska sträfvandet, af den
klassiskt-heroiska stilen. Hans konst innebär den starkaste reaktion mot den
förvekling, åt hvilken rococons kabinettsmålare gifvit uttryck. Hans konst är allt
igenom påverkad af samtiden och återverkar i sin tur på densamma genom
sina ämnen, sin heroiska hållning, sitt republikanska patos.
David (född 1748) var redan en medelålders man och en ansedd konstnär
och medlem af akademien, då revolutionen utbröt. Han hade utbildat sig
på den tid, då den franska konstens sträfvan börjat gå till en fast hållning
och karaktär »i den antika smaken». Han hade täflat om akademiens pris
med sådana ämnen, som då voro moderna, »M-ars’ strid med Minerva, då
Venus kommer till sin älskares hjälp» (1771) och »Senekas död» (1773). I
Rom, dit han kom 1775, blef han en ansedd och inflytelserik konstnär,
Tischbeins medtäflare och den stora stilens pånyttfödare. Då den gamle
Pompeo Battoni fick se »Horatiernas ed», utbrast han: »Vi två äro målare,
de öfriga kan man kasta i Tiber». I sistnämda tafla, som utstäldes i Rom
1785, nådde David den konsekvens och den själfständighet i stil och hållning,
han sträfvat efter.
Taflan var bestüld af franska staten, till ämnet hade Corneilles tragedi gifvit idén. De
tre bröderna, Horatierna, äro redo att gå till strid pà lif och död för Roms ära. Man ser de
tre kraftfulla ynglingarna, där de stå uppstälda i en rad, i profil frän äskidaren, med händerna
framsträckta efter svärden, som deras fader kommer bärande på — med stor ansträngning, så
tunga äro vapnen — och till höger sitta deras tre systrar i en sörjande grupp. Ett kält och tomt
rum bildar dekorationen. Grupperingen liksom de olika figurernas ställningar äro temligen
artificielt anordnade. Kämparne stå i ansträngda ställningar och deklamera med stora rörelser, soin
stode de i en teatertablå och måste göra sig ögonblickligen förstådda af en stor publik. Att
deras hållning var öfverdrifvet patetisk erkände David själf längre fram inför sina lärjungar,
men — tillade han — >det är energi i taflan, och Horatiernas grupp är något, som jag aldrig
skall skämmas för>.
•Horatiernas ed» blef det mest representativa bland de verk, David utförde under
kungadömet.
• Paris’ och Helenas älskog» — mindre sträf och mera behagfull — »Den blinde Belisarius»,
»Sokrates mottager giftbägaren» och »Brutus återvänder till sitt hem efter att ha dömt sina
söner» beteckna hans verksamhet under de närmaste åren. Han är nu romarstilens främste
bärare bland de franska konstnärerna, och hau är hofmålare och akademiledamot.
I hans taflor är det ej blott de höga ämnena utan också den
arkeologiska detaljtroheten, som väcker förtjusning hos de lärde, nyfikenhet och
aktning hos allmänheten. Det är ett nytt element, som härmed införes i
konsten, det rent historiska intresset. Förut hade målaren lika litet som
tragediförfattaren tänkt på att framställa en förgången tid i dess egen gestalt
— om icke annat så af det enkla skäl, att han ej visste, hur det förgångna
sett ut. Han hade gifvit bibliska eller klassiska figurer en fantasidräkt eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
