Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
skulle öfverlefva honom, att den grekiska konsten skulle »evigt bli det första
och främsta mönster» för konstnärlig bildning. Hans principer försvarades
af de anhängare, han vunnit, med en värme och tro, som måste väcka
aktning och medkänsla. Det gälde ytterst »att hålla förgångna tiders värden
lefvande och göra dem användbara för samtiden». Intet stort och skönt, sade
Schinkel, kan gå under, det fortlefver evigt till kommande släktens
förädlande. Återvändandet till de klassiska idealen skulle leda till sanning och till
själfständighet.
Carstens’ sätt att gifva sinnlig form åt sina tankar var följdriktigt nog,
men hans inflytande förde ovilkorligen till ensidighet. Hans fantasi rörde
sig i en skuggornas värld och tog intet intryck af lifvet. Hans konst hvilade
på föregående tiders konst — hans väg gick från Guilio Romano genom Rafael
och Michelangelo till antikens figurstil — men föga på naturstudier. Hans
underbygnad var klen. I sin ungdom i Köbenhavn såg han på antikerna
— det vill säga på gipsafgjutningar efter dem — inplantade i sitt minne deras
former och linier, lärde sig förstå deras karaktär, men tecknade föga efter dem.
Han lärde sig aldrig att teckna väl. Han var rädd, att hans känsla skulle
kallna under det handtverksmessiga naturefterbildandet — en fruktan, som
gick igen hos hans efterföljare och som kom mycket ondt åstad. Det
tekniska i konsten blef ansedt som en bisak utan synnerlig betydelse, naturstudiet
ansågs farligt därför att det kunde skymma idéen, störa den karaktär, man
sökte, den ädla konturen, liniernas rytm. Carstens förargades öfver, alt man
på akademien i Rom studerade efter lefvande modell, omvexlande med
antikstudiet och med kopierande af gamla mästare. Resultatet ansåg han bli en
stillös sammanblandning af antik och natur. Han berättade själf, att då han
som elev kom in i modellskolan i Köbenhavn, fann han modellen så
ofullkomligt skapad, jämförd med de antika statyerna, att han »skulle kunnat lära
sig att teckna en bättre figur, om han uteslutande hölle sig till dem». Detta
uttryck ger hans utgångspunkt, den ledande grundsatsen i hans konstnärsskap.
Det han och hans efterföljare sökte, var aldrig det personligt och lefvande
karaktäristiska — tvärtom undvek man just detta. Man ville något högre
än det individuella lifvet. Genom alt konstnären lefver sig in i antikens
formvärld — sade Fernow, Carstens’ förtrogne och biograf — skall konstverket
höja sig till fullkomlig hellenism, det skall bli allmänt mänskligt, skall ej bära
spår af att vara tillkommet i ett visst land eller i en viss tid, man bör ej ens
däri spåra några drag af den personlighet, som är dess upphofsman.
Personlig konst har alltid ledt till konstens förfall — exempel: Michelangelo.
Det förnekande af det individuella lifvet, uttryckt i konsten, det
förstånds-kalla, temperamentslösa, som de filosofiskt anlagda bland riktningens
målsmän fordrade af konsten, detta allt går stick i staf mot hvad vår tid begär
af dem. För oss synes det själfklart, att elt abstrakt idealhufvud — vore det
än aldrig så fullkomligt — ej kan intressera så som en lefvande och individucl
framställning af en lefvande individ. Klassicismens konstnärliga resultat,
sådana vi se dem i museerna, utgöra bevis nog. Ty låt oss medgifva, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
