Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISMEN I BOM OCH I FRANKRIKE.
Som pofträttör förblir han under hela sin långa verksamhetstid
individualist och realist. Jämför man exempelvis bilden af doktor Leroy (1783) med
den af chevalier Lenoir (1817), så finner man samma förmåga att osökt fånga
det personliga, just det som mästaren med afsikt undvek i sina klassiska
arbeten. Målningar sådana som porträtten af påfven, af Michel Gérard med sina
barn eller af madame Pécoul utmärka sig för det intima i framställningen,
det individuela och själfulla, för frånvaron af allt uppstäldt och konventionelt.
På en gång ett tidsdokument och en vacker målning är porträttet af madame
Récamier, halfliggande på sin antika soffa. Hos portråttmålaren David hade
hans samtid allt skäl att gå i lära.
5.
De af Davids samtida, som stodo utom hans skola, bildade ingen bestämd
grupp, som hölls samman af öfverensstämmande åsikter, och gjorde sig därför
ej gällande som en motvikt af betydelse. Bland de öfriga ateliercheferna var
Regnault den främste konstnären. Men bland skedets målare intogs
hedersplatsen af Pierre-Paul Proudhon (f. 1758, d. 1823). Man kan ej kalla honom
Davids rival, ty han lefde aldrig i en så framskjuten ställning som denne och
utöfvade aldrig något ledarskap inom konsten. Men representativ för sin tid
var han lika väl som David, fastän på ett helt annat sätt. Hans konst utgör
en behagfull motsättning till den andres marmorkyla. Antikens formvärld
spelar för honom ingen betydande roll, han har studerat den, men med större
hänförelse har han studerat Lionardo da Vincis och Correggios färg. Han
lefver i sin egen fantasivärld, och den är befolkad af väsen, som lia föga
gemensamt med hans samtids stoltserande romare. Han bildar öfvergången
mellan rococo och romantik, han var gracernas sista älskare, och det var endast
tidsandan, som förledde också honom till att välja ett och annat i ämne och
stil klassiskt motiv. »Behaget, småleendet, ömheten» var hans område —
då han blef uppskattad och eftersökt, blefvo hans idealiserade och poetiserade
kvinnobilder kallade »portraites d’àme». David kallade honom »vår tids
Boucher och Vatteau» och sade till sina lärjungar: »Vi få låta honom hållas,
han kan ej göra något ondt nu, i det läge skolan innehar. Han bedrager sig
själf, men det är ej allom gifvet att bedraga sig så som han — han har en
afgjord talang.»
Hans konstnärslynne är ett helt annat än klassicisternas. Han älskar
månsken och mörka skuggor lika mycket som Girodet, men han har en helt
annan känsla för färgen än denne. Den franske Correggio hvarken tecknar
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
