Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
alltid tidskaraktär i anordningen, liksom dambilderna ha en alldeles
särskild slags grace. När man jämför Gérards porträtt af mad. Récamier (1805)
med Davids kort förut målade, så kan man ej förneka, att det är mera af
konstnärlig karaktär i den senares — i den karga anordningen, det tomma
rummet, den antika soffan, som ej är en hviloplats för veklingar, så hårdt
stoppad förefaller den, den unga kvinnan i sin enkla ställning och enkla dräkt,
en allvarlig medborgarinna, som utgör det enda prydnadsföremålet i sitt
spartanskt tomma rum. Men nog är det mera målarens personliga karaktär
än modellens, som bestämt taflans anda. Gérards mad. Récamier är alls ej
romarinna och föga stram och mera veklig och urringad än Davids. Hon
sjunker ner i den mjuka soffan, behagfullt och ej utan tanke på att man
iakttager henne, för öfrigt med en liten rörelse af den lättjefulla högra armen,
som ville hon antyda, att där i soffan kunde finnas plats för två. Föga
underligt, att den vackra damen föredrog det minst spartanska af de båda
porträtten.
Gérard var en angenäm och omtyckt man, elegant och spirituel. Hans
salong blef en af medelpunkterna för det intellektuella Paris, eftersökt af alla,
som ville räknas dit. Men i grund och botten var han missnöjd med sitt
konstnärsskap och tillfredsstäld hvarken af sin inkomst eller af sitt baronskap
och sina ordnar.
Det som skulle tillfredsställa honom, hade varit att få göra stora
konstverk af betydenhet och ej behöfva utminutera sin förmåga i småportioner,
så som det fordrades af »konungarnas målare». Af de historiemålningar,
han utförde — »Slaget vid Austerlitz», »Henrik IV:s intåg i Paris», »Karl X:s
kröning» — blef dock ingendera det drömda storverket. »Austerlitz» visar en
bråkig och konfys komposition, och man behöfver ej minnas Davids
krönings-tafla för att finna Gérards genomtråkig och banal. Under restaurationen blef
han massporträttör, hans senare alstring visar en afgjord nedgång. Och han
är inom sig rädd för det unga släktet, som han misstänker för att vilja
afsätta honom från hans värdighet såsom »målarnes konung».
De hade verkligen orsak att vara rädda för ungdomen, dessa konstnärer,
som utvecklat sig under den politiska hvälfningen och som sedan fingo sin
uppgift fastslagen af Napoleon. De liksom miste fotfästet, då han var borta
och kejsardömet var störtadt. De fingo dela många åldrande konstnärers
öde att se sin riktning och sin ståndpunkt utdömda och se sig öfverflyglade
af nya omstörtare. De gamla målarne med titlar och ordnar och plats i
staten funno sig makade åt sidan och tappade humöret. Deras tid var förbi.
Ej ens den fjärde af »de fyra G», den utan all jämförelse mest modernt
anlagde af dem och den likaledes störst anlagda, den som i en helt annan grad
än de tre öfriga tillhör de konstnärer, som öfverlefva sin tid, gick fri från
detta öde.
Gros (Antoine Jean, född 1771) slopade systemet, konventionen,
reminiscenserna från antiken. Hans figurer voro ej bildade efter romerska statyer
och hans hästar och komposionerna öfver hufvud taget hade ej sina före-
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
