Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅEHüNDEADETS KONST.
antikens grund till skönhet upphöjda naturen»—ett mål, som visserligen kan
sökas på mer än ett sätt.
Han gaf sin tids skönhetsideal i Psyke, Venus, Gracerna, i Adonis, Amor,
Endymion — i smidiga kroppar af en smeksam fägring i form och linier,
ibland i okonstlad skönhetsdyrkan men dess emellan i koketteri och verklig
affektation. Om den liggande Psykes rörelse, där hon med sina späda, fina
armar lindade om Amors hals drar honom ned till sig, är vacker i liniernas
och formens rytm, så är Venus, där hon öfverraskad skyler sig med draperiet
— mycket ofullständigt för öfrigt — afgjordt mera kokett än förebilden i
Uffizierna. Den nyssnämda Amor och Psyke-gruppen är minst af allt hel,
fast och samlad i sin bygnad, minst af allt ett sådant marmorverk, som man
kan rulla utför en bergbrant utan att några utskjutande delar bli afslagna
figurerna äro tvärtom lika fristående som Bernini gjorde sin efter den
flyende Dafne springande Apollo, men hvem förnekar det behagfulla i rörelsen
eller i linierna’/ I harmonisk formskönhet anses Paris (i Münchens Glyptotek)
vara det verk, som betecknar konstnärens höjdpunkt, men nog göra hans
idealformer ett tråkigt intryck trots skönheten, och nog är det — åtminstone
i en nordbos ögon — mera lif i Thorvaldsens Adonis, som står bredvid.
Liksom Canova var kvinnofägringens skulptör, så var han ock
kämpa-styrkans. I den med rasande kraft framstälda Herkules, då han slungar
Lichas ut i hafvet, — han bär Lichas i foten, så att dennes hufvud hänger
nedåt, i nästa ögonblick skall han kasta hans kropp i en båge fram öfver
sin egen skuldra — och i de båda knytnäfskämparne i Vatikanen — som
äro underlägsna Herkulesgruppen — är det ögonblickliga i rörelsen uttryckt
med både kraft och anatomisk kunskap. Det patologiska i uppfattning och
framställning gör dock hos dem alla ett obehagligt intryck. Dessa bilder
tillhöra 1700-talets sista år.
Canova blef den heroiska manlighetens tolk i sin Perseus, den
stoltse-rande, balettaktiga Perseus, som med venster arm-sträcker fram Medusas
afhuggna hufvud, medan den högra ännu håller svärdet — bilden, som
upp-stäldes på Apollos plats i Belvedere, är med full afsikt inspirerad af denne,
liksom Venus i Firenze afsiktligt är en variant af den mediceiska gudinnan,
som fransmännen tagit. Denne Perseus var det, soin Thorvaldsens Jason
slog ur brädet såsom idealtyp för hjälteskönhet och manlig kraft, och
Thorvaldsens Jason sökte Canova sedan öfverträffa i sin Teseus-grupp och i sin
Hektor-staty.
En annan heros fick han några år senare att förherliga — Napoleon, som
han framstälde dels i en idealbyst, dels i statyn i Brera i Milano, där han
— trots kejsarens tvifvelsmål om det berättigade i synpunkten — lät honom
uppträda så naken som en olympier, ett draperi öfver ena armen är den enda
klädespersedel, han för med sig, där han skrider fram med spiran i ena
handen och jordklotet jämte en liten Viktoria-statyett i den andra. Han
framstälde också Napoleons syster, Pauline Borghese, i gestalt af den segrande
Venus, halfliggande, med ett draperi om underkroppen men med öfverkrop-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
