Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISMEN I BOM OCH I FRANKRIKE.
Och han fick sin hviloplats i den murade grafkammaren i museets midt, omgifven af
den skonhetsvärld, han skapat.
Om det är lycka för en människa att få utveckla sig i fullaste grad och
nå det högsta, hans förutsättningar medgifva, på det område, hans hela
läggning, hans anlag och böjelser hänvisa honom till, om det är lycka att få egna
sig helt och ostördt och för hela lifvet åt den verksamhet, man älskar, och
att fullt ut bli förstådd och erkänd, då måste Thorvaldsen skattas som en af
de lyckligaste människor, som lefvat. 1 rätta stunden blef han försatt i den
rätta omgifningen. Han behöfde aldrig stå villrådig om sin uppgift eller
tveksam om den väg, han hade att gå. Hans konst blef det mest slående
uttryck för hans tids önskningar och smak, på samma gång han alltid följde
sin egen och aldrig köpslog om sina ideal. Det kan ej nekas, att när en af
nittonde årlfundradets yngsta söner går igenom hans ej synnerligen väl
underhållna museum, så mötes han af en viss kyla från denna värld af marmor
och gips, som han ej kommer riktigt nära, han känner, att det ligger lång
tid mellan vårt sekelskifte och det skede, som frambragte dessa verk
såsom uttryck för sitt ädlaste skönhetskraf. Thorvaldsens’ alster äro i anda
och sträfvan lika olika vår tids konstverk som lifvet i ett modernt samhälle
vid nittonde århundradets slut är olika mot lifvet i det stilla och idylliska
Rom i århundradets början. Med Houdons, Chaudets, Sergels, Flaxmans,
Canovas verk bör man jämföra dem, söka likheter och olikhe’ter. Och man
bör undvika att låta Thorvaldsen umgälla, att hans landsmän och äfven de,
som velat göra sig till hans landsmän — tyskarna, som sökt annektera
honom, den födde köbenhavnaren, liksom de, med vida större rätt, tillegnat
sig Carstens — att de förgudat honom och i hans konst sett idealets
pånyttfödelse och fulländning och en ny konstaeras soluppgång. Detta är dock
ej hans fel. Den insats, han gjort i sin tids konst, är stor nog att förklara
hans rykte, hos samtiden och att skänka honom odödlighet tills vidare.
Thorvaldsens medhjälpare och närmaste efterföljare — tyskar, italienare,
engelsmän — äro öfverhufvud taget måttligt intresseväckande. Det är nog till en
del deras gemensamma konstriktnings fel. Det gäller om de nyklassiska i
allmänhet, att deras personlighet utplånas af stilsträfvandet. Den Thorvaldsenska
riktningens amoriner, gracer och gudinnor äro hvarandra enformigt lika, hvem det
än är, som modellerat dem. Samma runda normalformer, samma proportioner,
samma odrägligt opersonliga idealhufvuden, samma svarfvade lockar, lagda på
samma sätt kring den tanketomma pannan. Mästarens föga energiska och
karaktärsfulla formgifning blef allt för lätt ytlig, flack, liflös hos efterföljarne.
Det behöfdes nya impulser för att föra skulpturen från de traditionella
klassiska formerna. Tyskarna fingo i Rauch och Rietschel mera modernt anlagda
höfdingar, och den franska skulpturen, som aldrig blef påverkad af
Thorvaldsen, fick sina förare i David d’Angers och Rude. Italienarnes främste
klassicist af Thorvaldsens skola var Tenerari, hvilkens arbeten man ibland
har svårt att skilja från Thorvaldsens (Vesta i München, Lifvets och dödens
genier, som äro gjorda efter Thorvaldsens skizz m. fi.). I England sprides
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
