Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
att deras sträfvanden inneburo ett pekande framåt just därigenom, att de
valde till förebilder konstnärer med en ännu ej utbildad och färdig teknik,
att detta skulle tvinga dem till ifriga och själfständiga naturstudier, till att
arbeta sig fram förbi förebildernas tekniska ståndpunkt. Ty sådant som
quattrocentisternas svaghet i människokroppens modellering, i luftperspektiv
och annat var det ju meningslöst att imitera på 1800-talet.
Men de gamla italienarne togo dem fångna och de hade ej själfständig
vilja nog att stå emot, deras ideela sträfvan förde dem bort från det reela,
isoleringen från hemlandet medförde ett afbrott i deras utveckling som tyska
konstnärer, och om mer än en kan det uttryck användas, att hans möjligheter
maldes bort mellan stenarne i den stora romerska konstkvarnen. Till och ined
den starkaste karaktären bland dem och den, som börjat mest genomtyskt,
Cornelius, han som sedan blef nämd som skaparen af ett tyskt monumentalt
måleri, fann på gamla dagar, att det var alls intet tyskt i hans konst, sådan
den blifvit. Schnorr, som verkligen lyckades bli italienare och som visar en
intagande känsla i sina direkt efter umbriska förebilder målade småtaflor —
t. ex. Johannes’ föräldrar på besök hos den heliga familjen (i Dresdengalleriet)
— blef uteslutande tråkig och onjutbar, när han som monumentalmålare i
München åter ville bli tysk. Mest följdriktigt gick Overbeck sin bana fram,
i det han afbröt broarna till hemlandet och blef romare och uteslutande
katolsk kyrkomålare.
Det tyskt romantiska måleriet blef mycket olikt den romantiska
diktningen i Tyskland. Af den fantasistyrka och framför allt af det kraf på
obunden individualism, som kännetecknar diktningen, har måleriet intet spår.
Det blir tamt och lättledt. Overbecks »Mamsellengeist» — uttryck af Egron
Lundgren — har öfvat ett knappast hälsosamt inflytande på kamraterna.
Flere af dem hade öfvergått till katolska läran, Overbeck, Veit, Schadow,
— »i den tro», sade belackarne, »att de därigenom skulle pånyttfödas som
konstnärer». »Affallet» väckte mycken harm hemma i det protestantiska
Tyskland. »Nazarener» blef ett spenamn, klosterbrödernas asketiska_lif och
asketiska konst ådrogo dem gyckel och förtal. Goethe hånade dem, »dessa
fastepredikanter, som buro penseln i stället för korset» och som trodde, att
fromheten enbart skulle göra dem till konstnärer, en bekväm åsikt, ty »för
att vara from behöfde man ingenting lära».
För Overbecks krets var i själfva verket fromheten konstnärens
förnämsta dygd — hällre fromhet utan fantasi än fantasi utan fromhet.
Deras studium af de italienska förebilderna var kärleksfullt nog, det visa
deras verk — på naturen sågo de däremot med mindre intresse. Något
solidt underlag af naturstudier tyckes ingen i kretsen ha fört med sig från
de respektive akademierna. Efter individuel teckning sträfvade man föga och
ej häller efter en färg, som man kunde kalla sin egen. Modellstudiet bedrefs
slappt — Cornelius skall ha varit den enda af kretsen, som hade mod att
teckna efter kvinnlig modell.
8(>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
